Livets odyssé

Allt de såg och hörde var brinnande byar och skrikande, förtvivlade människor.
En liten flicka stod nu framför honom på landsvägen.
Hon kunde inte vara mer än tolv år gammal.

Hon hade just bevittnat när hela hennes familj brutalt torterades och utplånades.

Själv var hon trasig och alldeles blodig.
”Thần hộ mệnh.” fick hon fram.

Han satte sig i vägdammet och tog flickan i sin famn medan livet bokstavligen rann ur henne.
Hon skulle inte behöva dö ensam.

Senare skulle han få veta att flickan kallat honom sin skyddande ängel.

Han ryckte till när han kände en hand på sin arm och öppnade ögonen.
Han såg till sin lättnad att han inte befann sig mitt i ett brinnande inferno i ett land långt hemifrån, utan på en buss på en liten landsväg i Södern.
Den gamla damen i sätet bredvid honom log mot honom.
Hennes snälla ögon utstrålade värme och moderlighet.
”Förlåt om jag skrämde dig, unge man, men du sa att du skulle av i Magnolia och det är bara tio minuter kvar dit.”
”Åh, tack så mycket ma’am.”

Den gamla kvinnan såg efter den unge mannen när han klev av bussen.
En ung och vacker pojke, med så mycket smärta i sin själ.

1. Dagdrömmare

Det var tidig majmorgon i den lilla staden Magnolia.
Sunshine Robinson skulle just ta posten ur brevlådan när hon hörde musik nerifrån vägen.
Nyfiken som hon var lämnade hon kvar posten och började gå åt samma håll som musiken kom ifrån.
Hennes moster Ruth kom ut ur huset i samma stund och såg att flickan var på väg att försvinna bort.
”Sunshine! Kom genast tillbaka.”
”Jag hör musik, moster Ruth!” ropade Sunshine tillbaka utan att vända sig om.
Har ungen blivit skvatt galen? tänkte moster Ruth. Gå ut i bara nattlinnet.
”Roy!” ropade Ruth.
Hennes man Roy, Sunshines morbror, kom ut på trappan.
”Vi måste se efter Sunny bättre.” sa Ruth. ”Hon springer jämt iväg och nu hör hon musik också. Du vet hur det gick för din syster.”
”Bara för att Sunny springer iväg då och då betyder det inte att hon är galen.” sa Roy lugnt.
”Men Regina var ju likadan.” envisades Ruth.
”Min syster hörde röster.” sa Roy. ”Sunny må vara en dagdrömmare, men galen är hon verkligen inte.”
Roy gick för att leta reda på sin systerdotter.
”Det är i alla fall något fel på flickan, det är jag säker på!” ropade Ruth efter honom.
”Det är inget fel på Sunny!” ropade Roy tillbaka.


Sunshine hade bott hos sin morbror Roy och moster Ruth och sin äldre kusin Tina i sex år nu, men hon trivdes inte där.
Hon saknade sin mamma Regina som var inlagd på ett sjukhus i grannstaden.
Regina hade hört röster som ingen annan hörde och ibland kunde hon gå ut mitt i natten endast iklädd nattlinne.
Regina hade hört de där rösterna så länge Sunshine kunde minnas.
Men Sunshine hade aldrig tyckt att hennes mamma var galen.
Hon tyckte bara att Regina var en glad och rolig mamma som lärde henne sånger och berättade historier när det var läggdags.
Men folk tyckte annorlunda och en dag kom två män och tog Regina med sig.
Sunshine hade skrikit som besatt och sparkat och slagit männen som skulle ta hennes mamma ifrån henne.

Moster Ruth var orolig att sjukdomen var ärftlig.
Sunshine befann sig ofta i sin egna lilla värld och det kunde hända att hon inte hörde på när någon tilltalade henne.
Men morbror Roy hävdade alltid att Sunshine bara var en dagdrömmare och oroade sig inte särskilt mycket.

2. Gitarrspel vid majsfältet

Roy hittade Sunshine långt från huset. Ända borta vid majsfältet.
Flickan stod där och såg bortåt vägen.
”Morbror Roy, jag hörde musik. Det var någon som spelade gitarr.”
”Du får inte försvinna så där, Sunny.” sa Roy. ”Kom nu så går vi hem och äter frukost.”
”Jag är inte tokig, morbror Roy.” sa Sunshine.
”Det tror jag inte heller.” sa Roy.
”Men jag hörde faktiskt musik.” hävdade hon. ”Lyssna!”
”Sunny, det räcker nu! Du ska äta frukost och göra dig redo för skolan.”
Morbror Roy drog med sig den motvilliga flickan.
De gick in i huset tillsammans.

Varken Sunshine eller Roy märkte att de var iakttagna.

En gänglig ung man i 20-25-årsåldern med mörkt, lite rufsigt hår och mörka ögon stod vid busshållplatsen nära majsfältet och såg efter dem.
Han var klädd i en smutsig vit skjorta och kakifärgade långbyxor.
Runt halsen hängde ID-brickor från armén, på fötterna hade han gymnastikskor av märket Converse och han bar en sliten grön ryggsäck på ryggen.
I händerna bar han en gitarr och ett gitarrfodral.
Ynglingen andades in varm sommarluft och började gå in mot staden.
Ett nytt liv väntade.

3. Frukost

Moster Ruth hade frukosten klar när Roy och Sunshine kom in.
De satte sig till bords.
Sunshine satt bara och petade i sin havregrynsgröt.
”Du får skynda dig om du ska hinna med skolbussen, Sunny.” sa moster Ruth strängt.
Hon tyckte att flickan tog lite väl lång tid på sig att äta lite frukost.
”Jag är inte särskilt hungrig.” sa Sunshine. ”Och jag gillar inte li... havregrynsgröt.”
Hon hade varit på vippen att säga lim, för det var precis vad konsistensen på moster Ruths gröt kändes som.
”Men du måste äta lite.” sa moster Ruth. ”Annars orkar du inte med skoldagen. Och det är flera timmar kvar till lunch.”
”Jag klarar mig.” sa Sunshine.
”Ska vi åka in till marknaden i helgen?” föreslog morbror Roy som ville byta samtalsämne. ”Tivolit kommer till stan. Vad säger ni; Tina? Sunny?”
Tina nickade.
”Det blir kul pappa.”
”Vad säger du Sunny…?”
Sunshine bara ryckte på axlarna.
”Gå upp och klä på dig, Sunny.” sa Ruth. ”Sätt lite fart.”
”Jag skjutsar er till skolan.” sa Roy mjukt.
”Du skämmer bort dem, Roy.” sa Ruth.
”Med nöje.” Roy log mot sin fru.
Ruth log inte tillbaka.
Sunshine reste sig och gick ut ut köket.
”Hallå där. Tack för frukosten säger man väl.” förmanade moster Ruth.
”Jag har inte ätit någon frukost.” sa Sunshine, som kände sig på extra trotsigt humör denna morgon.
Ruth spände sin stålgrå blick i Sunshine.
”Sunshine Robinson!”
”Tack för limmet!” ropade Sunshine.

Hon dundrade uppför trappan och in i badrummet och ylade fram en överdrivet tondöv version av The Lovin' Spoonful's Daydream.

What a day for a daydream
what a day for a daydreamin' boy
and I'm lost in a daydream

4. Slagsmål och en ny bekantskap

I skolan där Sunshine gick pågick ett litet internt krig.
Gregory Parker hade som vanligt retat Sunshine hela dagen.
Han hade bland annat kallat henne negerälskare.
Sunshines bäste vän var Samuel Lewis, den ende svarte pojken i klassen.
Dessutom kallade Gregory och hans kompisar henne oäkting och andra fula namn.
Bland Magnolias invånare ansågs det ogudaktigt att vara ogift, få barn utom äktenskap och att skiljas.

När skolan var slut för dagen och när alla barn kom ut på skolgården hamnade Sunshine i slagsmål med Gregory.
Sunshine var ganska bra på att slåss.
Gregory fick ta emot många smällar där de låg i gruset och slogs.
Men Gregory slog tillbaka. Och han var mer rå och hårdhänt än Sunshine.
När Samuel ville hjälpa Sunshine höll Gregorys lilla uppbåd fast honom.
Gregory tog en näve smågrus och gnuggade in det i Sunshines ansikte.
Sunshine spottade ut blod och smuts på Gregory.
”Äckliga negerälskande horunge!” vrålade Gregory.
Då stoppade någon plötsligt slagsmålet.
Det var en ganska lång mörkhårig kille som de aldrig hade sett förut.
Han drog upp slagskämparna från gruset och höll dem ifrån varandra.
Både Sunshine och Gregory blödde näsblod och båda två hade fått rejäl fläskläpp.
En präktig blåtira började dessutom träda fram runt Sunshine högra öga.
Gregory stirrade på främlingen.
”Släpp mig.” fräste han ilsket.
Främlingen släppte Gregory som fort sprang därifrån.
Hans lilla uppbåd sprang efter.
Sunshine stod kavat kvar.
Gregory såg sig om över axeln medan han sprang.
”Jag är inte färdig med dig horunge!” skrek han till Sunshine.
”Jag hatar honom!” sa Sunshine.
Sedan vände hon sig till främlingen.
”Vem är du?”
”Jag heter James Fox.” svarade främlingen. ”Och vem är du?”
”Jag är Sunny.” svarade Sunshine. ”Egentligen heter jag Sunshine, men folk kallar mig Sunny.”
”Sunny. Någon borde ta hand om det där.” James pekade på Sunnys tilltygade ansikte.
”Mamma kan hjälpa dig, Sunny.” sa Samuel. ”Om du inte vill gå hem till din moster Ruth sådär.”
Sunny nickade.
”Tack Sammy.”
Hon vände sig om och såg på James.
”Du är inte härifrån, va?”
”Nej.” svarade James.
”Har du någonstans att bo?”
”Inte än.”
”Då kan du bo hos oss.”
James såg tvekande ut.
Men Sunny insisterade:
”Jo! Morbror Roy och moster Ruth brukar låta folk bo hos oss.”
”Det är sant.” intygade Samuel.
”Kom nu.” Sunny gjorde tecken åt James att följa med dem.


Samuels mamma Sarah tvättade Sunnys blodiga ansikte, sedan dukade hon fram lemonad och kakor på verandan.
”Vad bråkade ni om idag dag, du och Gregory?” frågade Sarah.
”Han kallade mig horunge och…”
Sunny tystnade tvärt och hennes kinder blev röda.
Hon slog ner blicken och såg ner på de slitna verandaplankorna.
”Jag förstår.” sa Sarah.
Hon lyfte Sunnys haka och såg flickan i ögonen.
”Sunshine, raring, lyssna noga på mig nu; du har ingenting att skämmas över. Ingenting. Förstått?”
Sunny nickade.
”Gregory Parker har inte fått några vidare fina värderingar hemifrån.” förklarade Sarah för James.
James nickade förstående.
”Det finns inget fint alls i honom.” sa Sunny.

5. En sommargäst

”Moster Ruth! Jag är hemma!”
Ruth kom ut i hallen. Hon såg bistert på flickan.
”Jo, Sunny, det hörs nog. Jag skulle uppskatta om du kunde sluta låta som en hel armé när du kommer hem.”
”Förlåt moster Ruth. Förresten, vi har en gäst.”
Sunny drog in James som stod lite avvaktande på verandan.
”Det här är James Fox. Jag sa att han kan bo här ett tag.” sa Sunny.
Ruth såg på James.
Det var en stilig ung man. Han såg ordentlig och vänlig ut.
”Ja, det ska väl gå bra.” sa Ruth.
”Jag vill inte vara till besvär ma’am.”
”Det är inget besvär.” försäkrade Ruth. ”Vi har haft långväga gäster förr.”
”Sa ju det!” sa Sunny och log ett solskensleende mot James.
Först då såg Ruth Sunny blåslagna ansikte.
”Vad har du gjort? Slagsmål nu igen?”
”Det var inte mitt fel!” sa Sunny. ”Gregory Parker…”
Ruth suckade och höjde händerna.
”Jag vill inte veta.”
”Vad frågar du för då?” sa Sunny.
”Sunny, gå och tvätta dig och sedan kan du duka bordet inför middagen. Och ta på dig rena kläder!”
”Ja, ma’am!”
Sunny ställde sig i givakt och gjorde honnör. Sedan sprang hon upp på övervåningen.
”Du får ursäkta Sunny,” sa Ruth. ”hon är lite…”
”Livfull…?” föreslog James och log ett bländande leende.
”Minst sagt.” suckade Ruth.

Tina kom ut i hallen.

Hon tvärstannade när hon fick syn på James.
”Det här är min dotter Tina. Tina, det här är James, han ska bo här ett tag.”
James skakade hand med Tina. Återigen log han sitt bländande leende.
”Trevligt att träffas, Tina.”
”Detsamma.” stammade Tina, alldeles torr i munnen.
”James, följ med Tina upp,” sa Ruth. ”så visar hon dig var du ska sova.”
När Tina gick med James upp till gästrummet hade hon fjärilar i magen och gelé i benen.

6. En vanlig Robinson-middag

”Tina, stirra inte på vår gäst.” förmanade Ruth när de satt vid middagsbordet.
Sunny fnissade.
Tina gav sin yngre kusin en mördande blick.
”James, jag kan visa dig runt i stan efter maten.” sa Sunny.
”Det gör jag.” sa morbror Roy.
”Men morbror Roy…!” protesterade Sunny.
Morbror Roy gav Sunny en sträng blick.
”Inga men. Det börjar bli sent och du har sysslor och läxor att göra.”
”Inte rättvist…!” mumlade Sunny.
Morbror Roy gav Sunny ännu en sträng blick.
”Livet är inte alltid rättvist, Sunshine.” sa Roy.
”Mitt liv är aldrig rättvist!” skrek Sunny.
Hon reste sig för att gå.
”Sunny, du sätter dig och äter upp din middag!” sa Ruth. ”Vi har en gäst och då ska du inte vara oartig.”
James kände att det för den trevliga stämningens skull var dags att avbryta bråket.
Han tog milt tag i Sunnys arm för att stoppa henne från att gå.
”Sunny, du kan väl visa mig stan i morgon?”
Han blinkade till Sunny.
Sunny log ett litet leende och satte sig på sin stol igen.
James såg på Roy.
”Ta inte illa upp nu Mr. Robinson, men jag har rest långt, så i kväll skulle jag nöja mig med att ta en dusch och vila.”
”Självklart.” Roy log. ”Sunny får visa dig stan i morgon.”
Han vände sig till sin fru.
”Ruth, har du tagit fram lakan och handdukar till vår gäst?”
”Jag har bäddat i gästrummet.” svarade Ruth. ”Handdukar glömde jag. Tina, tar du fram handdukar i badrummet till James?”
Tina nickade och reste sig som förtrollad.
”Efter middagen, Tina.” sa Roy. ”Sätt dig ner och ät färdigt, sedan kan du ta fram handdukar.”
”Ja, visst.” Tina satte sig snabbt och började förstrött äta.
James log mot Tina.
Tina rodnade.
Sunny bara fnissade.

7. Paddan

Sunny stönade högt när hon såg vem som satt på verandan och pratade med moster Ruth och James den här eftermiddagen.
Agatha Toads var Magnolias värsta skvallerkärring. Hon var även en utav stadens minst omtyckta kvinnor.
När hon blev arg eller förnärmad blåste hon upp sig och gjorde därmed skäl för sitt efternamn.
Några av stadens ungar brukade utstöta kväkande ljud bakom hennes rygg.

När Agatha Toads fick syn på Sunny grimaserade hon i avsmak.
Sunny gjorde likadant, men sedan log hon artigt.
”God dag Mrs. Toads.”
Mrs. Toads synade Sunny kritiskt uppifrån och ner.
”Smutsig som vanligt, ser jag.”
Mrs. Toads tog för sig av moster Ruth nybakade kakor.
”Frisk aptit, som vanligt, ser jag.” kontrade Sunny med ett litet grin.
James tog en klunk av sitt iste för att dölja sitt leende.
”Sunny, gå upp och tvätta dig och ta på dig rena kläder!” sa moster Ruth.

”Vad har Sunny gjort idag då?” frågade Mrs. Toads när Sunny kom ut på verandan ombytt och ren. ”För jag antar att du inte har varit i skolan.”
”Inte för att det angår er,” svarade Sunny ”men där antar ni fel. Jag har visst varit i skolan idag. Vi pratade om länder i Europa. Om Mrs. Toads nu vet vad Europa är...”
Moster Ruth harklade sig.
”Sunny - uppförande…” sa hon i en ton som talade om att uppförande var något hon ofta pratat med Sunny om.
”Jag håller med.” sa Sunny. Hon blängde på Mrs. Toads. ”Vissa kan bara inte uppföra sig.”
Den förnäma padd-damen fnös.
”Sunny, lilla vän, gå in och hämta mer iste åt oss.” sa Mrs. Toads.
Sunny höjde på ögonbrynen.
”Jobbar jag här nu…? När blev jag din betjänt?”
”Jag kan hämta mer te.” sa James och reste sig.
”Tack James.” sa moster Ruth. ”Det var snällt av dig.”
”Ja, vilken gentleman ni har fått som gäst!” sa Mrs. Toads förtjust. ”Artig och stilig!”
”Vill du ha en näsduk att torka bort dreglet med?” mumlade Sunny.
”Ursäkta, vad sa du lilla vän?” frågade Mrs. Toads.
”Inget.”
Sunny skyndade sig att följa med James in i köket.

8. Padd-allergi

”Aaaagh! Jag är allergisk mot henne!” skrek Sunny. ”Titta här - jag håller på att få utslag!”
Hon höll fram sin arm mot James.
James skrattade.
”Det där är nog snarare blåsor av brännässlor, hjärtat. Men jag förstår vad du menar. Har ni bakpulver?"
Sunny såg oförstående på honom.
”Kan du förgifta Paddan med det…?” frågade hon med ett litet flin.
James skrattade igen.
”Nej, men jag kan lindra klådan från blåsorna på din arm.”
Sunny pekade på ett skåp ovanför diskbänken.
”Hyllan högst upp.”
James tog ner bakpulvret. I en kaffekopp blandade han ihop en smet med lite bakpulver och vatten.
Sedan smetade han lite på blåsorna på Sunnys arm.
”Sådär, snart ska det nog kännas bättre.”
”Tack.” log Sunny.
”Ingen orsak.” James log tillbaka. ”Kom, nu går vi ut med teet.”
James tog ut en stor tillbringare med iste ur kylskåpet.
”Jag hoppas hon drunknar i det.” muttrade Sunny.

9. Mr. Tambourine Man

“Sunny, lyssnar ni aldrig på radio?” frågade James en dag. 

Efter att ha bott hos familjen Robinson i ett par veckor hade han hade märkt hur tyst det kunde vara. Det kändes lite onaturligt, särkilt som det fanns en tonårsflicka och en nästan-tonåring i huset. 

Sunny skakade på huvudet. 

”Moster Ruth låter bara oss att lyssna på nyheter. Jag tror inte hon gillar musik.” 

James höjde ett ögonbryn. 

”Inte? Varför då?” 

”Oväsen, säger hon. Dessutom anser hon att man är tokig om man går och sjunger jämt.” 

James såg frågande på Sunny. 

”Mamma sjöng jämt och hon är på White Oaks nu…” förklarade Sunny. 

Hon tittade upp på James. 

”Vet du vad White Oaks är?” 

James nickade. 

Sunny slog ner blicken och hennes bruna ögon fylldes med tårar. 

James lade armen om hennes axlar. 

”Man är inte tokig för att man sjunger, Sunny.” 

”Men det är vad moster Ruth säger.” 

James log. 

”Det är bara dumheter. Vet du, Sunny, jag tycker att det låter som om din moster Ruth är lite tokig.” 

Sunny skrattade. 

James tog fram sin gitarr. 

”Vad gillar du för musik, Sunny?” 

Sunny funderade en stund. 

”Mamma brukade sjunga för mig. The Beatles, Elvis, Johnny Cash och Bob Dylan.” 

James började spela Mr. Tambourine Man. 

”Sjung med mig, Sunny. Kom igen, jag kan inte göra det här ensam.” 

Sunny tvekade, men efter ett tag sjöng hon med James. 

Morbror Roy stod i rummet intill. Han hörde sin systerdotter och James prata och sjunga inifrån James rum. Han hörde också Sunnys porlande skratt. Det var länge sedan han hade hört Sunny skratta så mycket.

”Om moster Ruth kommer hem nu och hör oss, gör hon om din gitarr till kaffeved.” hörde han Sunny säga till James.

10. Tinas misstag

Tina var på väg in i badrummet.
Sunny gick förbi.
”Tina, du ska nog inte gå in där nu.” sa Sunny.
Tina ignorerade sin yngre kusin och gick in i badrummet.
”Ett... två... tre…” räknade Sunny.
Sedan hörde hon Tina ge ifrån sig ett litet skrik.

James satt i badkaret.
Han tittade upp när han hörde att någon kom in och fick syn på Tina.
”Hej.” sa han lugnt med ett brett leende på läpparna.
Tina bleknade och rusade skrikande ut ur badrummet och ner i köket.
Sunny sprang fnittrande efter.
”Jag sa ju att du inte skulle gå in där!” sa hon. ”Du kanske ska lyssna på mig.”

James skyndade sig att klä på sig.
Sedan gick han ner i köket
”Jag måste nog laga låset till badrumsdörren.” sa morbror Roy när Tina hade lugnat sig så pass mycket att hon kunde berätta vad som hade hänt.
”Hon såg ingenting, Sir. Jag svär.” sa James till Roy.
Han lät nervös.
Roy gav James en en lugnande klapp på axeln.
Sunny kunde inte sluta skratta och hennes glädje smittade av sig på morbror Roy och James.
”Det är inte roligt!” fräste Tina.
Hon gick ilsken upp till sitt rum och smällde igen dörren.
”Vi berättar inget om det här för din moster, Sunny.” sa Roy.
”Aldrig någonsin.” fnissade Sunny.

11. Vattentornet

Sunny, Samuel och Samuels lilla kusin Patricia var på väg till glassbilen på Daley Road när Gregory Parker och hans gäng ställde sig i vägen för dem.
”Vart är såna här små losers på väg då?” flinade Gregory.
”Till glassbilen.” sa Patricia.
”Jag har en bättre idé.” sa Gregory. ”Ge oss pengarna.”
Han tog sedeln ur Samuels hand.
”Precis vad jag behöver. Tack.” flinade han.
Gregorys vänner skrattade rått.
”Ge tillbaka pengarna!” sa Patricia. ”De är inte dina!”
Gregory svarade med att slita åt sig Patricias trasdocka.
”Vad fan är det här? Det här var det fulaste jag har sett!” fnös han hånfullt.
”Ge tillbaka dockan!” beordrade Sunny.
”Vill ni ha den?” Gregory fick en elak glimt i ögonen. ”Då får ni hämta den.”
Med fullkomlig träffsäkerhet slängde han upp dockan på toppen av vattentornet.
Sedan sprang Gregory och hans lilla uppbåd skrattande därifrån.

”Jag hatar Gregory Parker!” morrade Sunny.
”Jag också.” sa Samuel.
Sunny började klättra uppför stegen på vattentornet.
”Nej, Sunny! Det är farligt!” skrek Patricia.
Men Sunny lyssnade inte. Hon klättrade ända till toppen.
Hon plockade upp trasdockan och viftade glatt med den i luften.
”Sammy, ta emot!”
Sunny slängde ner dockan och Samuel fångade den och gav den till Patricia.
”Tack Sunny!” Patricia strålade som en sol av lycka.
”Kom ner nu!” sa Samuel nervöst.
”Jag kommer!” ropade Sunny tillbaka.
Hon tog ett steg, men då började vattentornets gamla trä att knaka oroväckande under hennes fötter.
I nästa sekund rasade Sunny, tillsammans med några murkna brädbitar, ner i det mörka tornet.

”Pat, spring och hämta hjälp!” skrek Samuel. ”Jag stannar här hos Sunny.”
Patricia rusade gråtande och rädd iväg.

12. ”Rädda Sunny!”

”Rädda Sunny!”
Patricia kom inrusande i sin farbror Dexters affär.
Dexter, Samuels far, såg på sin brorsdotter.
”Vad har hänt med Sunny?” frågade han oroligt.
”Hon ramlade ner i vattentornet!” snyftade Patricia.
”Herregud!”
Dexter stängde affären och rusande med andan i halsen mot vattentornet.
Patricia sprang så fort hennes små ben orkade.

När de kom fram till vattentornet fick de syn Sunny.
Hon hade lyckats ta sig ut själv.
Nu hatt hon alldeles genomblöt och hostande i gruset.
Dexter sprang fram till henne.
”Är du okej Sunny?”
Sunny nickade.
”Jag tror det.”
”Du blöder!” skrek Patricia och pekade på Sunnys högra ben.
”Du måste ha skadat dig när du föll.” sa Samuel.
Sunny nickade.
Hon reste sig och började sakta gå hemåt.
”Vänta Sunny! Vi följer dig hem.” sa Dexter.
”Men affären då?” sa Sunny.
”Den kan vänta.” sa Dexter. ”Du är viktigare.”
Sunny slog armarna om Dexter.
”Tack för att du kom!” sa hon.
Sedan såg Sunny på Patricia.
”Och tack för att du hämtade hjälp, Patty.”
”Vi gör allt för vår lilla solstråle.” sa Dexter och log.
”Ja, det gör vi.” instämde Patricia.
Sunny gav även Patricia en kram.
”Oj, förlåt, nu blöter jag ner er…” sa Sunny skamset.
”Det gör inget.” sa Patricia.

Moster Ruth gav ifrån sig en djup suck när hon såg Sunny komma hem genomblöt och smutsig.
”Vad har du gjort nu då?”
”Drunknat lite bara.” svarade Sunny. ”Men förutom det mår jag bra. Tack för omtanken, moster Ruth.”

Sunny sade adjö till Samuel, Dexter och Patricia, sedan sprang hon upp till sitt rum för att ta på sig torra kläder.

13. Besvikelse

Vid middagen frågade Sunny:
”Får jag hälsa på mamma i sommar?”
Morbror Roy skakade på huvudet.
”White Oaks är inget ställe för ett barn.” sa han.
”Men…” började Sunny.
”Det är inget att diskutera!” sa moster Ruth. ”Du är för ung. De tar inte emot besökare under tjugoett år.”
”När ska jag då få träffa mamma?!” skrek Sunny.
”Jag vet inte raring...” sa morbror Roy.
Han suckade bedrövat.
”Ät upp din mat nu.” sa moster Ruth.
”Jag vill inte ha din mat! Jag vill ha min mamma!” sa Sunny ilsket.
Hon reste sig så häftigt att stolen välte bakom henne.
”Sunny, lugna ner dig nu!” sa morbror Roy.
”Jag hatar White Oaks och den här stan! Och jag hatar er!”
Med de orden rusade Sunny gråtande ut ur huset.

14. Buster

Sunny sprang utan att riktigt veta vart hon skulle ta vägen.
Ett tag funderade hon på att hoppa på en buss och åka så långt bort från Magnolia som möjligt.
Men hon hade inga pengar med sig och ingen packning.
Så det var bara att stanna kvar.

Sunny hörde hundskall från skogsbrynet.
Hon stannade till och lyssnade.
Sedan log hon.
”Buster!” ropade hon.
I nästa sekund skuttade en glad, lurvig, ljusbrun hund ut på landsvägen.
Buster var väldigt glad över att se Sunny. Han hoppade omkring henne och viftade på svansen.
Flickan och hunden kände varandra väl.
Tre år tidigare hade Sunny räddat Buster från hans förre detta ägare, en gammal kvinna som var känd för att misshandla sina djur.
I tre dagar hade Sunny gömt sig i skogen med lille Buster.
De hittades av John Barker, en krigsveteran nyss hemkommen från Vietnam.
John hade sett till att Sunny kom hem ordentligt och han tog hand om Buster som sin egen.

Nu mådde Buster bättre än någonsin.

Han hade börjat lita på människor igen och vågade numera gå ut själv.


Den lille jycken glömde aldrig bort sin räddare. Så fort han fick syn på Sunny blev han sprudlande lycklig.

Sunny satte sig ned på marken och kramade Buster.
Buster svarade med att pussa henne på hundars vis.
”Buster, var har du John?” frågade Sunny.
Buster sprang före mot floden.
Han vände sig om då och då, för att se om Sunny hängde med.

15. Gregory Parkers misstag

På backkrönet ovanför floden fick Sunny syn på Gregory Parker och några av hans kompisar.
De höll till vid en gammal solblekt röd truck.
”Det där är John Barkers bil.” sa Sunny.
”Vem har frågat dig?” fräste Gregory.
Buster morrade.
Gregorys ögon smalnade.
”Passa dig byracka, annars sparkar jag sönder huvudet på dig.”
Buster gnällde till och gömde sig bakom Sunny.
”Du rör inte Buster!” sa Sunny.
”Dra härifrån horunge!” sa Gregory.
”Greg, ska vi testa den här gamla skrothögen?”
En av Gregorys kompisar klappade på motorhuven.
”Bra idé.” flinade Gregory. ”Det blir roligare än att demolera den, som vi hade tänkt göra från början.
De klättrade in i bilen.
”Gör det inte!” skrek Sunny.
”Håll käften!” sa Gregory.
”Men…” började Sunny.
Men Gregory avbröt henne.
”Vill ha stryk?”
Han satte sig bakom ratten och startade motorn.
Sunny skyndade sig att klättra upp i bilen och försökte knuffa ut Gregory.
”Vad fan gör du?” fräste Gregory.
”Du kan inte köra den här bilen!” sa Sunny.
”Och varför kan jag inte det?”
Gregory hånlog.
”Bromsarna fungerar inte!” skrek Sunny.
”Vad…?!”
Sunny såg hur paniken växte i Gregorys blick.

Just då rullade bilen över backens kant och ner mot floden.
”Stanna bilen!” vrålade en av Gregorys kompisar.
”Bromsarna fungerar ju inte idiot!” skrek Sunny.
Hon kurade ihop sig nedanför passagerarsätet och skyddade huvudet med armarna.
Pojkarna skrek i högan sky när bilen for med rasande fart nedför backen.

16. "Crazy John Barker"

John Barker rusade fram till strandkanten när han såg sin röda truck fara ned i vattnet med ett rejält plask.

Han slet upp dörren och Gregory och de andra pojkarna kravlade sig ut ur bilen.

”Vad håller ni på med grabbar?" sa John.

Pojkarna svarade inte.

John fick syn på den hopkurade flickan på bilgolvet.

"Herregud! Sunny!"

John rusade runt bilen och öppnade dörren till passagerarsätet.
Han drog ut flickan ur bilen.
”Är du okej?” frågade han oroligt.
Sunny nickade.
John vände sig mot Gregory.
"Har inte ni grabbar fått lära er att man inte tar saker som tillhör andra…?”

”Vi kunde ha dött!” sa Gregory.
”Det skulle ni kanske ha tänkt på innan ni satte er i min bil.” sa John sakligt.
Gregorys kompisar drog i Gregory.
”Kom Greg, vi sticker!”
”Annars kanske Crazy John dödar oss och begraver oss i sin trädgård.”
John log glädjelöst.
”Jaså, är det vad man säger om mig nu förtiden?”
”Min mamma säger att du är galen.” sa Gregory trotsigt.
John skakade på huvudet.
”Jaså, Gregory, din mamma säger det...? Men då måste det ju vara sant, eller hur?”
”Hon ljuger inte!” skrek Gregory.
Sedan sprang han och hans lilla uppbåd iväg.

”Blir du inte arg när alla ljuger om dig ideligen?” undrade Sunny.
”Bara väldigt trött, Sunny.” sa John. ”Jag förstår inte hur folk orkar…”
”Jag blir arg.” sa Sunny.

17. Små tjuvar

Sunny satt länge och pratade med John.
Sunny tyckte mycket om honom. Han var en de få vänner hon hade.

Det hade hunnit bli mörkt när Sunny bestämde sig för att gå hem.

På hemvägen gick Sunny till Dexter’s convenience store för att se hur Dexter hade det.
Den senaste tiden hade den lilla butiken drabbats av snatteri och skadegörelse.
Så sent som igår hade Dexter bytt fönsterrutor och målat över oanständiga ord från husväggen på framsidan av affären.

Nu såg det lugnt och stilla ut.
Sunny klev in i butiken.
”Hej Sunshine! Kul att se dig!” hälsade Dexter glatt. ”Vill du ha nåt?”
”Jag skulle bara se hur det var med dig.” svarade Sunny.

Vid serietidningarna stod Gregory och hans kompisar.
De valde vilka tidningar de skulle ha, sedan gick de mot godishyllan och fyllde fickorna med Bazooka-tuggumi, Twizzlers och smala rör med sött eller surt pulver.
”Grabbar!” ropade Dexter. ”Antingen så lägger ni tillbaka det ni tog, eller så kommer ni fram hit och betalar! Sen lämnar ni min butik.”
”Vi lämnar din butik när vi vill nigger.” svarade Gregory.
”Kalla honom inte det!” sa Sunny förfärat.
”Lägg dig inte i, niggerälskare!” fräste Gregory.
Dexter gick fram till Gregory.
”Jag säger det igen, Gregor Parker; lägg tillbaka godiset och tidningarna, eller så betalar ni för dem! Här stjäl man inte!”
”Jag ska säga till min pappa att du hotade oss.” sa Gregory. ”Då blir han inte glad.”
”Blir han glad om han får veta att du stjäl då?” sa Dexter.
Gregory suckade.
Han tog upp en skrynklig sedel ur byxfickan och lade den motvilligt på disken.
Hans vänner gjorde samma sak.
Sedan lämnade pojkarna butiken.

18. Arg moster

Sunny möttes av en arg moster Ruth när hon kom hem på kvällen.
”Sunshine Robinson, har du någon aning om vad klockan är! Var i hela friden har du varit?!”
”Ute.” svarade Sunny. ”Först pratade jag med John och Buster och sen gick jag till Dexters affär.”
”Och smutsig är du.” suckade moster Ruth. ”Att du aldrig kan hålla dig ren…”
”Det hände en olycka… Johns bil...” började Sunny.
Men moster Ruth ville inte lyssna.
”Gå upp och ta ett bad, sedan går du och lägger dig. Du ska upp tidigt i morgon.”
”Jag ska bara ta något att äta först.” sa Sunny. ”Jag är hungrig.”
”Hade du ätit din middag hade du inte varit hungrig.” sa moster Ruth. ”Nu går du upp!”
”Men mamma, hon har ju inte ätit någonting!” protesterade Tina. ”Hon måste vara vrålhungrig!”
”Det skulle hon ha tänkt på innan hon sprang ifrån middagsbordet.” sa moster Ruth.
Moster Ruth gick in i vardagsrummet

”Gå upp och bada du, Sunny.” sa Tina. ”Jag kommer upp med en smörgås till dig om en stund.”
”Tack Tina!”
Sunny kramade sin kusin.

19. De vitklädda

En natt i juni väcktes Sunny av fasansfyllda skrik.
Skriken kom ifrån familjen Lewis hus.
Sunny förstod genast att det var någonting som inte stod rätt till hemma hos hennes vän Samuel och hans föräldrar Dexter och Sarah.
Hon skyndade sig ur sängen och tog snabbt på sig sina skor. Sedan sprang hon ut på gården – endast iklädd sin urblekta blå-vit-rutiga pyjamas och sina gymnastikskor.

Moster Ruth, morbror Roy, Tina och James var redan ute på gårdsplanen.
”Det händer något borta hos Dexter Lewis.” sa Tina.
”Vi måste dit!” sa Sunny otåligt och drog i sin morbrors arm. ”De där vitklädda männen kanske är där och bråkar igen.”
”Sunny, du stannar här med mig.” sa moster Ruth strängt. ”Gå upp och lägg dig igen.”
”Aldrig i livet!”
Sunny började springa mot Dexters hus.
James, morbror Roy och Tina sprang efter henne.

De vitklädda männen var medlemmar i Vit Anständighet, en lokal rörelse som starkt påminde om Ku Klux Klan.

Ett stort brinnande träkors stod på gräsmattan utanför familjen Lewis hus.
Klanmedlemmarna band Dexter Lewis vid ett träd och började piska honom så att blodet rann.
Sunny skrek.
Tina vände bort Sunnys huvud, så att hon inte skulle se det hemska som hände.
Sunny vred sig ur sin kusins famn och rusade fram mot Dexter.
”Sunshine Robinson, du stannar här!” skrek morbror Roy.
Men Sunny hörde inte på.
James skyndade sig efter henne.
Han drog bort mannen som piskade Dexter, men då fick han ett hårt slag i ansiktet och föll till marken.
Han reste sig snabbt, fick tag i Sunny och knuffade in henne bakom sig.

Sarah och Sammy Lewis stod på verandan och såg förskräckta på klanmännen.
Morbror Roy och några andra män försökte också hjälpa Dexter, men de motades bort av klan-män med gevär.

20. Vitt hat

När Dexter hade piskats ett bra tag släpades han ända in till stan av klanmännen.
Folkmassan följde efter.
De flesta av Magnolias invånare var främlingsfientliga och hade rasistiska åsikter och hjälpte därför inte Dexter.
De som ville hjälpa honom stötte på hårt motstånd.

Inne i stan hade en galge byggts upp och där skulle Dexter nu hängas.
När snaran lades runt mannens hals rusade James upp på plattformen där Dexter och ledaren för Klanen stod.
Trots morbror Roys protester följde Sunny efter James upp på plattformen.
Sunny var så angelägen om att rädda Dexter, som hon tyckte så mycket om, att hon inte brydde sig om något annat.
Hon sparkade så hårt hon kunde på Klanledarens smalben.
Klanledaren svor och sparkade undan Sunny.
Sunny åkte iväg en bit på plattformen av farten som sparken gav.
Just när James tänkte springa över för att hjälpa henne upp, reste hon sig.
Sunny gick med bestämda, något haltande, steg mot Klanledaren.
Sedan gjorde hon något oerhört:
Hon sträckte sig upp och drog av den vita kåpan som dolde hans ansikte.

Det gick ett sus genom hela folkmassan.
De förstod inte hur hon vågade.
En liten flicka mot en stor man.
Nu kunde alla se vem som var ledare för Klanen:
Sheriff Parker!

21. Små hjältar

James knuffade ner Sheriff Parker från plattformen och befriade Dexter från snaran.
Dexter fick fram ett svagt tack innan han förlorade medvetandet.
Sarah och Samuel sprang fram till honom.

Sirenerna från en ambulans hördes på avstånd.
Klanmännen kapitulerade och gav sig av tillsammans med sina anhängare.

James hoppade ner från plattformen och lyfte ner Sunny.
Han höll kvar henne i famnen för att skydda henne.
Sheriff Parker reste sig från marken och gick fram till dem.
Han stirrade mordiskt på Sunny.
”Din lilla skitunge…” väste han mellan tänderna.
Sheriff Parker höjde handen för att slå till Sunny.
Men då sparkade Sunny honom hårt i skrevet.
Sheriff Parker stönade av smärta och segnade ner på marken.
”Jag ska strypa den där lilla horungen...!” morrade sheriff Parker.
Han försökte resa sig, men då slog James till honom så att han föll ner på marken igen.

Folkmassan applåderade.

22. ”Tack”

Nästa dag i skolan var Sunny trött och ofokuserad.
Hon hade inte kunnat sova alls efter nattens fasor och nu var hon ursinnig på moster Ruth som tvingat henne till skolan.

Gregory Parker var inte i skolan.
Det ryktades om att han och hans mamma redan var i färd med att flytta från stan.

På lunchrasten gick Samuel fram till Sunny.
”Tack för att du räddade min far i natt.” sa han.
”Det var James som räddade honom.” sa Sunny.
”Men du hjälpte till!” hävdade Samuel.
”Och du avslöjade sheriff Parker! Du är jättemodig. Och du, Sunny, jag har aldrig tackat dig för alla gånger du har försvarat mig när de andra barnen har retat och slagit mig.”
”Vi är ju vänner, Sammy.” sa Sunny. ”Bästa vänner.”

23. Oväder och paddor

Sista veckan i juni inleddes med oväder.
Luften blev kvav och dallrade av åska.
Åskväder gjorde alltid Sunny på dåligt humör och moster Ruth fick fruktansvärd huvudvärk.
Deras tillstånd blev inte precis bättre av att Mrs. Toads en dag kom oinbjuden på visit.
Hon babblade på om ditt och datt utan att bry sig om att moster Ruth mådde dåligt.

Morbror Roy, Tina och James satt alldeles mållösa kring köksbordet och lyssnade till Mrs. Toads svada.

Sunny däremot såg ut att fundera på en plan.

”Agatha, jag är ledsen, men vi får ses en annan dag.” stönade Ruth. ”Jag mår hemskt illa.”
Men Paddan lyssnade inte på det örat.
Hon fortsatte att babbla.
”Vet ni,” sa Sunny, överdrivet entusiastiskt. ”Igår såg jag en padda som blivit överkörd av en bil!”
”Fy vad äckligt!” utbrast Tina.
”Jaaa! Alldeles platt och mosad var den!” sa Sunny.
Mrs. Toads började se grönaktig ut i ansiktet.
”Trevlig lilla vän.” sa hon med sammanbitna tänder.
”Och så såg vi jättefeta sniglar!” fortsatte Sunny. ”De lämnar efter sig slemmiga spår!”
Det blev för mycket för Mrs. Toads.
Hon slog handen för munnen och sprang ut ur huset.

”Hon gillar nog inte sniglar.” sa Sunny med ett litet leende.
Morbror Roy började gapskratta.
”Nu vet vi hur man skrämmer bort Agatha Toads!” tjöt han.
”Tack Sunny.” sa moster Ruth trött, men tacksamt.
Sunny log stolt.

24. Översvämningen

Efter några dagars hotande oväder släppte himlen ner ett syndafalls-liknande regn.
Det öste ner dygnet runt och himlen var så mörk att det var svårt att urskilja om det var dag eller kväll.

En sen eftermiddag var Sunny och Samuel hemma hos John och hjälpte honom att täta hans hus.
”Tack för all hjälp. Men det är nog bäst att ni två går hem nu.” sa John. ”Klockan börjar bli mycket och snart är det så mörkt att man inte ser handen framför sig ens.”
Sunny och Samuel sade adjö till John och gav sig ut i ovädret.

John hade haft rätt; det var nästan kolmörkt ute nu.
Sunny och Samuel aktade sig noga för att inte kliva i de stora djupa vattenpölarna eller avloppsbrunnarna.
Ett felsteg och man var riktigt illa ute.

De hörde hundskall bakom sig.
”Buster!” sa Sunny. ”Vad gör du här?”
”Han måste ha smitit ut!” sa Samuel.
”Buster, du måste gå hem till John!” sa Sunny.
Buster skällde ivrigt.
Då hörde Sunny att skallet inte var busigt eller glatt.
Buster ville berätta att det hade hänt något. Något allvarligt.
”Det har hänt något med John!” skrek Sunny. ”Jag känner det på mig! Kom Sammy!”

I orons kaos som nu uppstod glömde Sunny bort att vara försiktig med var hon gick.
Samuel såg förskräckt på när Sunny plötsligt försvann ner i en av de största vattenpölarnas mörker.
Han förstod att hon måste ha klivit över en av brunnarna utan lock.
Han gick så långt fram han vågade.
”Sunny!” skrek han, trots att han visste att hon inte kunde höra honom.
Sunny dök upp över ytan.
Hon kämpade hårt i strömmarna som ville dra henne neråt igen.
”Spring och hjälp John!” skrek Sunny.
Sedan drogs hon ned i djupet.

25. Räddningsaktion

Samuel och Buster sprang mot Johns hus.
Samuel slet upp dörren.
John såg förvånat på honom.
”Sammy, vad har hänt? Var är Sunny?”
”Hon föll ner i en avloppsbrunn!” grät Samuel.
John rusade mot dörren.
Då såg Samuel att John blödde ymnigt från vänsterhanden.
”Det här är ingenting. Jag skar mig bara.” förklarade John. ”Men visa nu var Sunny är.”
De sprang ut i regnet.
Buster sprang före dem, för att visa i vilken brunn Sunny befann sig.

John sade åt Samuel att hålla sig en bit från brunnen. Sedan lade han sig på mage och började treva i den mörka vattnet.
Han kände tyg under fingrarna.
John tackade Gud för att Sunny hade snickarbyxor på sig idag. Snabbt tog han ett stadigt grepp om byxornas hängslen och drog upp flickan.

Buster skällde ivrigt när John drog upp Sunny.
Samuel hoppade uppochner av glädje och lättnad.

Sunny verkade livlös för ett ögonblick, men sedan började hon hosta upp vatten och kvicknade till.
”Du skrämde oss rejält!” sa John.
”Jag blev ganska rädd själv.” sa Sunny.

Hon drog ett darrigt andetag.
John lyfte upp henne i famnen.
”Nu ska jag se till att ni kommer hem.”

26. Rastlös

Alla hade blivit rejält omskakade av Sunnys olycka.
Morbror Roy och moster Ruth ville inte släppa ut Sunny så länge ovädret pågick.
”Men det kan ju ta veckor…!” klagade Sunny.
”Ja, men det får inte hända dig något mer nu!” sa moster Ruth strängt.
”Jag kan råka ut för olyckor här hemma också.” sa Sunny.
Moster Ruth gav henne en förmanande blick.

Under de nästkommande dagarna gjorde Sunny sitt bästa för att gå moster Ruth på nerverna.
Men det bet inte på moster Ruth.

”Om du är så uttråkad kan du väl hjälpa Tina och mig att baka bröd?” föreslog hon en förmiddag när Sunny var extra rastlös.
Sunny himlade med ögonen och gick upp på sitt rum.
Hon satte sig vid fönstret och såg upp mot den grå himlen.
”Lite sol…” suckade hon. ”Är det för mycket begärt…?”

27. Sol & utflykt

Vädergudarna tyckte nog inte att det var för mycket begärt att be om litet sol, för två dagar senare blev himlen blå igen och solen började torka upp efter ovädret.

Sunny blev lycklig av det vackra vädret, men hon tyckte att det var slöseri att hon var tvungen att gå till skolan en sådan här fin dag.

Men det blev inte en trist dag i skolan, som Sunny hade förväntat sig.
Läraren tog med dem på utflykt till vackra Magnolia Park.
Där pratade de om och studerade naturen. Och de åt sin lunch vid picknick-borden nära reservoaren.
Barnen lyckades hålla sams hela dagen och alla verkade trivas.
Vid dagens slut var alla i klassen överens om att det hade varit en ovanligt trevlig skoldag.

Sunny önskade att alla dagar kunde vara så här trevliga.

28. Biltvätt & käbbel

Sunny, Tina och James hjälpte Roy att tvätta bilen.
Ja, Tina jobbade inte så mycket… hon var upptagen med att stirra fascinerat på James.
Sunny gav sin kusin en road blick.
”Nu dreglar du igen.” fnissade hon.
”Tyst med dig!” väste Tina.
Hon gav Sunny en hård knuff.
Sunny svarade med att kasta en genomblöt och skummig tvättsvamp på Tina.
”Skitunge!” tjöt Tina.
Roy tittade på flickorna med rynkade ögonbryn.
”Vad håller ni två på med?” frågade han.
”Sunny slängde den här på mig!” Tina viftade med tvättsvampen.
”Tina dreglar ner din bil.” kontrade Sunny.
James försökte dölja sitt skratt genom att harkla sig.
Roy såg också road ut.
”Det är nog bättre att ni går in och hjälper Ruth.” föreslog Roy.
”Bra idé.” sa Tina och slängde ifrån sig tvättsvampen.
”Jag stannar här.” sa Sunny.
”Okej, du gör som du vill.” sa Roy. ”Nu ska vi vaxa bilen.”
”Cool.” sa Sunny.
”Kom här Sunny, så ska jag visa dig.”
James visade Sunny hur man på bästa sätt skulle vaxa bilen.
Tina gav sin yngre kusin en sur, avundsjuk blick.

Sedan stormade hon in i huset.

Ur Sunny’s dagbok ♥ 1

***
Tänk att en del tjejer helt förlorar förmågan
att fungera normalt när de ser vissa killar.
Tina och två av hennes vänner har suttit här på verandan
hela dagen och dreglat över James.
Jag borde köpa extra dregel-säkra haklappar till dem!
Så fort han tittar på dem blir de alldeles flamsiga.
”Aaaahhh! Han tittade på mig…!”
Visst… James är lite gammaldags filmstjärne-stilig
- men inte tappar jag koncepterna för det.
Tina och de andra två däremot…
Jösses...
Om det är så här tonåringar blir tänker jag inte bli tonåring!
Nu blir jag förstås tonåring i december… men så där vimsig och flamsig 
som Tina och hennes tjejkompisar är vägrar jag att bli, så det så!
Åh Gud…  nu diskuterar de olika killar de är förtjusta i
- vem som har snyggast kropp och annat larv…!
Kan de inte hålla sina fantasier för sig själva?
Blä, fly mig en spypåse!

(Tina vågar i alla fall inte berätta för sina väninnor
om den gången hon såg James i badkaret…
Du milde… de skulle dåna om de visste! Ha ha ha!)
***

29. Mod

***
James höll på att hjälpa Ruth med en reparation av verandan och Tina satt i en stol på verandan och läste när Sunny kom hem.
Sunny haltade en aning och lämnade efter sig blodspår på verandans gamla träplankor.
Moster Ruth stirrade på blod-dropparna.
”Herregud tös, du blöder ju!” utbrast hon. ”Vad har du gjort?”
Sunny höll upp fotsulan mot dem.
Moster Ruth trodde att hon skulle svimma när hon såg den rostiga spiken som satt fast i Sunnys fot.
Det var en ganska liten spik, men det såg ändå otäckt ut.
”Oh fy, vad äckligt!” skrek Tina när hon såg vad som hänt hennes kusin.
”Kan nån vara så vänlig att ta bort spiken?” bad Sunny.
”Aldrig i livet!” tjöt Tina.
James lyfte upp Sunny och bar in henne i köket.
Han satte henne på diskbänken.
”Det här kommer nog att göra lite ont.” sa han.
Sunny nickade och bet ihop tänderna.
James tog försiktigt tag i spiken och drog ut den.
”Wow!” sa Sunny imponerat. ”Har du gjort sånt här förut?”
James log.
”Nästan.”
Sedan blev han allvarlig.
”I Vietnam plockade jag ut en kula ur en väns ben.”
Sunny bara gapade.
”Du är modig!”
”Jag kände mig inte modig då ska jag säga dig.” sa James. ”Men ibland måste man göra vissa saker, även om det känns otäckt.”
Sunny såg allvarligt på James.
”Tänker du mycket på Vietnam?” frågade hon försiktigt.
James nickade.
Allvarets tystnad bröts när moster Ruth och Tina kom in i köket.
”Vi får åka till sjukhuset, så att du kan få en stelkrampsspruta.” sa moster Ruth.
Sunny grimaserade.
”Jag äter hellre mask.”
”Fy, vad äcklig du är!” sa Tina.
”Det är bäst att du tar den där sprutan.” sa James. ”Du kan bli sjuk annars.”
”Ibland måste man göra vissa saker, även om det känns otäckt, va?” sa Sunny.
James log och nickade.
”Tyvärr är det så livet fungerar, Sunny.”
***

Ur Sunny’s dagbok ♥ 2

Har du fått en stelkrampsspruta nån gång?
Inte? Då föreslår jag att du gör allt du kan för att undvika det! 
Det är ingen trevlig upplevelse...
Och håll er borta från rostiga spikar! 

Jag tror att moster Ruth blev lite sur
för att jag blodade ner verandaplankorna.
Men hon blir så lätt sur...
så det är inte så mycket man ska bry sig om.


Och läkaren sen då... han sa att jag
absolut inte får smutsa ner min fot nu!
Har ni hört nåt knäppare?
Tror han verkligen att jag är så dum
att jag smutsar ner mina sår...?

Vuxna alltså...
ibland begriper jag mig inte på dem...

         Kram,

         Sunny

Ur Sunny’s dagbok ♥ 3

***
Nästan midnatt.
Moster Ruth och morbror Roy grälar - om mig.
Jag hör inte riktigt allt, men det är det gamla vanliga:
”Gjorde vi rätt eller fel som tog hand om Sunny” … 
Moster Ruth drar upp det lite då och då.
Jag är rätt van vid det här laget.
Det är bara så att hon inte gillar mig.
Jag är nog mest till besvär för henne.
Tur att morbror Roy finns, annars hade jag säkert
hamnat på barnhem när de tog mamma till White Oaks.
***
Moster Ruth tycker väl att jag ska vara tacksam
för att de tar hand om mig. 
Suck...
Härligt med släktingar, va?
***

30. Nattligt gräl

***
Sunny öppnade sin sovrumsdörr på vid gavel, sedan smällde hon igen den - hårt.
Tina stormade in till henne.
”Sunny! Vad håller du på med?! Jag försöker sova!”
”Vad håller jag på med? Säg åt dem att gräla tystare!”
Sunny pekade mot morbror Roys och Ruths rum.
Tina suckade.
”Lägg dig och sov Sunny!”
”Sunny, sluta slå i dörrarna!” röt moster Ruth.
”Ruth, tänk på att vi har en gäst!” väste Roy.
De fick syn på James som var på väg mot badrummet.
”Ursäkta oss, James, det var inte meningen att väcka dig.” sa Ruth.
”Ingen fara, jag sov inte.” sa James.
Ruth vände sig ilsket mot sin man igen.
”Roy, du tycker att jag ska visa hänsyn.”
”Ja.” suckade Roy.
”Mmm, men det är inte jag som slår i dörrarna så att hela huset skakar!” fräste Ruth.
”Skicka mig till barnhemmet då, det är ju det du vill!” skrek Sunny.
”Sunshine, gå och lägg dig och sov nu!” ropade morbror Roy.
”Gud vad jag längtar till jag får flytta hemifrån…!” stönade Tina.
***

31. Fejd vid floden

***
Tidigt nästa morgon smet Sunny ner till floden.
Där var det lugnt och stilla.
Sunny tyckte om lugnet vid floden.
Det fanns ingen som skrek, grälade eller var sur.
Fast just idag kände Sunny för att skrika, så det gjorde hon.
Rätt ut i luften ropade hon:
”Jag hatar den här stan!”
En fågel lyfte från ett närliggande träd och flög iväg.
”Ja, flyg du bara!” ropade Sunny efter den. ”Flyg så långt bort du kan - bort från den här jäkla stan!”
Hon hörde fniss bakom sig.
”Pratar du med dig själv?”
Sunny vände sig tvärt om.
Där stod två av Sunnys klasskamrater, Laurie-Anne och Beverly.
”Hör du? Sunny pratar med sig själv.” fnissade Beverly.
Laurie-Anne satte på sig en överlägsen min.
”Ja. Sådan mor, sådan dotter brukar min mamma säga.”
”Prata inte skit om sånt du inte vet nånting om!” fräste Sunny.

Laurie-Anne och Beverly omringade Sunny.
”Alla vet att din mamma är på dårhuset!” sa Beverly.
”Håll käften!” sa Sunny.
”Det ju sant.” sa Laurie-Anne.
Sunny sköt Laurie-Anne och Beverly ifrån sig.
”Rör oss inte!” skrek Laurie-Anne. ”Jävla horunge!”
Hon knuffade till Sunny.
Sunny knuffade tillbaka.
Då gav Beverly Sunny ett hårt knytnävsslag i ansiktet, över munnen.
Sunnys underläpp sprack i blod och hon vacklade baklänges av slaget.
Hon snubblade och föll.
Till Laurie-Annes och Beverlys stora förskräckelse slog Sunny bakhuvudet i en sten och blev liggande orörlig på marken.
”Vi sticker!” sa Laurie-Anne.
Flickorna sprang så fort de kunde därifrån.
***

32. ”Var är hon nu då?”

***
”Var är hon nu då?” suckade Ruth. ”Hon vet ju att vi brukar äta frukost vid den här tiden. Och hon vet vad vi har sagt om att passa tider!”
”Lugna ner dig, Ruth.” sa Roy. ”Hon kommer nog snart. Du vet hur Sunny är, hon har väl stannat och pratat med nån på vägen.”
”Men vi ska ju åka till min syster idag.” sa Ruth. ”Det är viktigt att vi kommer i tid!”
”Jag kan gå ut och leta efter henne.” erbjöd sig James.
”Tack James.” sa Roy. ”Så, kan vi få lite lugn och ro vid bordet tack.”
”Säg det till din systerdotter.” sa Ruth. ”Hon kommer och går som hon vill här och tar ingen hänsyn till våra tider!”
Roy slog handen i bordet så att tallrikar och bestick hoppade.
”Nu räcker det Ruth!” röt han.
Tina reste sig från sin stol.
”Och vart tror du att du ska gå?” frågade Roy.
”Jag går till Myra.” sa Tina.
”Du går ingenstans!” röt hennes far. ”Du stannar här och äter din frukost! Sedan ska vi åka till din din mors syster.”
”Måste jag följa med?” gnällde Tina.
”Ja.” sa Ruth. ”Nu har vi sagt att vi alla ska komma. Nu är du så god och sätter dig ner igen.”
”Ska Sunny följa med?” frågade Tina.
”Sa jag inte precis att vi alla ska åka?” sa Ruth. ”Hela familjen - det innefattar även Sunny.”
”Ursäkta att man frågar.” muttrade Tina.
Roy klappade sin dotter på armen och log mot henne.
”Så, det är bra nu, Tina. Sunny ska med också - om hon nu inte har rymt till andra sidan jorden förstås.”
Tina och Roy började gapskratta.
***

33. Livlös

***
James letade efter Sunny på alla ställen han visste att hon brukade vara på, men han hittade henne inte någonstans.
Vid Dexters affär mötte han Samuel.
”Sammy! Har du sett Sunny?”
”Nej, inte idag.” sa Samuel. "Har det hänt henne nåt?"
"Jag tror det," sa James. "Hon kom inte hem till frukost, som hon brukar göra."
”Kolla nere vid floden," sa Samuel. "vi brukar gå dit ibland.”
”Tack Sammy!”
James skyndade sig ner till floden.

Han upptäckte Sunny nästan genast.
Hon låg precis så som Laurie-Anne och Beverly hade lämnat henne.
James satte sig ner intill Sunny.
Hon var medvetslös.
James svor högt över att han inte lånat Roys bil.
Det var för långt att gå till sjukhuset.
Han lyfte försiktigt upp Sunny och bar hem henne.
Kletigt blod smetade ner hans vita T-shirt och armen som stödde Sunnys nacke.
Men det som bekymrade James mer än blodet, var att Sunny kändes som en livlös trasdocka i hans armar.

”Ring en ambulans! Sunny är skadad!” ropade han när han klev upp på verandan.
Roy, Ruth och Tina rusade ut.
”Herregud! Vad har hänt?” skrek Tina.
”Hon har ramlat vid floden.” sa James. ”Hon har slagit i huvudet, det blöder jättemycket.”
James sjönk ner på marken med Sunny i famnen.
”Hur är det, grabben?” frågade Roy.
”Gamla minnen från Vietnam som gör sig påminda bara.” sa James.

Han tänkte på den lilla Vietnamesiska flickan som dött i hans famn två år tidigare.
Nu när hans T-shirt var röd av Sunnys blod kastades han obarmhärtigt tillbaka till krigets inferno.
Morbror Roy satte sig ner intill James och Sunny.
”Sunny klarar sig.”
James såg på Roy med blanka ögon.
Roy lade en arm om James axlar.
”Hon klarar sig, James. Tack vare dig.”
"Tack vare Sammy." sa James. "Det var han som sa att hon förmodligen var vid floden."
"Ja, de leker där nere mycket." sa Roy. "Att jag inte tänkte på det!"
Roy såg på sin systerdotter.
"Lilla Sunny, vad du ställer till det för dig..."
***

34. Ambulansfärd

***
Ambulansen kom några minuter senare.
När ambulansföraren lade Sunny på en bår vaknade hon till liv.
”Vad händer?” frågade Sunny.
”Oh, tack gode Gud, du lever!” skrek Tina.
”Ligg alldeles still, lilla vän.” sa ambulansföraren. ”Du har säkert fått hjärnskakning.”
”Är jag hemma nu?” frågade Sunny.
”Ja, du är hemma, Sunny.” sa moster Ruth. ”James bar hem dig.”
”Du slog huvudet i en sten.” sa James.
”De knuffade mig.” sa Sunny.
”Vem knuffade dig?” frågade morbror Roy.
”Kan jag få lite vatten?” sa Sunny. ”Jag är så törstig.”
”Jag hämtar vatten!”
Tina sprang in i köket.
”Vi borde ta med henne till sjukhuset nu.” sa ambulansföraren.
Han lyfte in båren i ambulansen.
Roy och James följde med.

Just som ambulansen åkte iväg kom Tina ut på trappan med ett glas vatten.
Hon och Ruth stod kvar på verandan och såg efter ambulansen.
”Stackars Sunny!” snyftade Tina.
Ruth lade armen om hennes axlar.
”Hon klarar sig, Tina. Vår Sunny klarar sig alltid.”
***

35. Hjärnskakning & stygn

***
”James, förlåt att jag blodade ner dig...” sa Sunny när doktorn sydde ihop såret och plåstrade om hennes bakhuvud.
Hon såg skamset på James T-shirt.
”Det är inte ditt fel, Sunny.” sa James.
Sedan log han.
”Tror du inte att du är viktigare än en gammal tröja, va?”
Sunny ryckte på axlarna. Men sedan log hon också.
”Jo, lite kanske.”
James kramade henne.

Roy gick och ringde hem till Ruth och Tina och berättade att allt gått bra.

***

Senare på förmiddagen kom Ruth och Tina upp till Sunny på sjukhuset.
”Hur mår du?” frågade Tina oroligt.
”Fläskläpp, hjärnskakning och åtta stygn.” svarade Sunny. ”Men jag får åka hem idag.”
”Vad bra!” sa Tina.
Hon böjde sig ner för att krama om Sunny.
”Ta det inte personligt om jag kräks på dig.” sa Sunny.
Tina backade.
Sunny log.
”Jag bara skojade. Det där har jag redan klarat av.”
”Hur kan du skämta nu?” frågade Tina.
”Varför inte.” flinade Sunny. ”Då glömmer jag bort att jag har ont.”
”Vad hände, Sunny?” frågade morbror Roy. ”Du sa förut att någon knuffade dig. Vem?”
Sunny tittade ner i golvet.
”Det är inte att skvallra, Sunny.” sa moster Ruth. ”Berätta nu.
”Det var Beverly och Laurie-Anne.” sa Sunny. ”Jag bråkade med dem - för de sa elaka saker! Och Beverly slog till mig så att jag ramlade.”
”Var bor de?” frågade James.
Han kände hur det kokade i honom.
”Följ med mig.” sa Roy. ”Nu ska jag säga de där jävla ungarna ett par sanningens ord!”
”Ta det lugnt Roy!” ropade Ruth efter sin man när han och James rusade ut från sjukrummet.
”Ordet lugn finns inte i mitt vokabulär nu!” sa Roy. ”Sunny kunde ha dött!”
”Heja pappa!” jublade Tina.

”Åh, jag skulle vilja se när Beverly och Laurie-Anne blir utskällda!” sa Sunny.
”Mmm, men nu ska du bara vila.” sa moster Ruth.
”Du kunde väl ha skickat med dom en kamera åtminstone?” sa Sunny med ett snett leende.
”Åh Sunny…” Ruth kramade om henne. ”Du är fullkomligt omöjlig, vet du om det?”
”Mmm.” log Sunny. ”Tack detsamma.”
***

36. Utskällning

***
Laurie-Anne och Beverly satt på verandan till huset där de bodde och drack läsk när Roy och James kom dit.
”Är era mammor här?” frågade Roy.
”Ja.” sa Laurie-Anne.
Hon såg nervöst på Sunnys morbror och deras sommargäst.
”Hämta dom.” sa Roy.
”Mamma och moster Gail, Mr. Robinson är här!” ropade Laurie-Anne.
Flickornas mammor, som var systrar och delade på det stora vita huset, kom ut på verandan.
”Roy, vad gör du här?” frågade Laurie-Annes mor.
”Jag vill prata med flickorna om det som de gjorde med Sunny i morse.” sa Roy.
”Vad har hänt med Sunny?” frågade Gail, Beverlys mor.
”Flickorna bråkade med henne nere vid floden.” sa Roy. ”Har de inte berättat det?”
”Nej.” sa Laurie-Annes mor.
Hon vände sig mot Laurie-Anne och Beverly
”Flickor, vad hände?”
”Det var en olycka!” skrek Beverly gällt.
”Du slog till henne så att hon föll och slog huvudet i en vass sten! Sedan lämnade ni henne där -  medvetslös!” röt Roy.
”Men flickor, hur kunde ni göra nåt sånt?!” utbrast Beverlys mor. ”Har ni ingen skam i kroppen?”
”Det var en olycka!” skrek Beverly igen.
”Ni skulle ha hämtat hjälp!” sa Roy. ”Sunny kunde ha dött!”

”Jag förstår inte vad som flugit i dig Beverly!” sa hennes mor. ”Hur är det med Sunny?”
”Hjärnskakning och åtta stygn.” sa James. ”Och en rejäl fläskläpp.”
”Ja, men ni hör ju vad Beverly säger,” sa Laurie-Annes mor. ”det var ju bara en olycka.”
Beverlys mor blängde på sin syster.
”Ja, du var ju till stor hjälp…”
Hon vände sig till Roy igen.
”Roy, jag är så glad att du kom hit och berättade. Flickorna ska inte komma undan med det här!”
”Tack, Gail.” sa Roy.
”Roy, blir Sunny kvar länge på sjukhuset?” frågade Gail.
”Nej, vi åker och hämtar hem henne nu.” sa Roy.
”Åh, vad skönt.” log Gail. ”Flickor, nu går ni in. Vi ska prata lite.”
”Har vi inte pratat klart om det här, moster Gail?” frågade Laurie-Anne tjurigt.
”Oh nej.” sa Gail. ”Det här ska vi prata om länge. In nu.”
***

37. Utskällning & straff

***
Laurie-Anne och Beverly fick en rejäl utskällning när Roy och James hade åkt.
Beverly grät och sa hur mycket hon skämdes.
Laurie-Anne sa först att hon inte skämdes alls, men hon ändrade sig snabbt när hon fick höra deras straff:
Utegångsförbud i en månad och de skulle få städa hela det stora huset i två veckor - utan hushållerskans hjälp och utebliven veckopeng för resten av sommaren.
”Nu går ni in till stan och köper present och blommor till Sunny.” sa Gail. ”Och en rejäl ursäkt ska ni ge henne.”
”Måste vi det?” snörvlade Beverly.
”Det är inte så mycket begärt efter det ni gjorde!” röt hennes mor.

***

På kvällen ringde Gail till familjen Robinson för att höra att flickorna verkligen bett Sunny om ursäkt.
”Jo, de bad om ursäkt.” sa Ruth. ”De skämdes rejält, särskilt Beverly. Och blommor och paket hade de med sig till Sunny.”
”Vad fick hon i paketet?” frågade Gail.
Ruth började skratta.
”En roman. Håll i dig nu Gail: Brott och Straff.”
Gail började gapskratta.
”Brott och Straff! Ja, det må jag säga... Passande en dag som denna. Vad tyckte Sunny om det?”
”Hon reagerade som du.” skrattade Ruth. ”Men hon älskar gamla klassiker. Hon lär nog citera Dostojevskij innan sommaren är slut.”
”Sunny är en fin flicka.” sa Gail. ”Åh, Ruth, jag är så ledsen för det här.”
”Det vet jag att du är.” sa Ruth. ”Tack för att du lät flickorna komma hit och be om ursäkt. Och tack för att du ringde.”
”Tack Ruth. Hälsa Sunny.”
***

Ur Sunny’s dagbok ♥ 4

Tänk att det skulle krävas en hjärnskakning
för att moster Ruth skulle börja bete sig lite bättre mot mig.
Jag har nästan drunknat 2 gånger i sommar,
men det verkade inte ha nån effekt på henne alls…  
men nu när jag har hål i huvudet är hon totalt annorlunda…
Kanske är det värmen, kanske allt blod som kom från mig,
alla mina stygn…
jag vet inte…
men snällare är hon i alla fall.
Och jag hörde henne skratta flera gånger förut! 
Moster Ruth - skratta! 
Trodde jag hörde fel!
Jag har faktiskt hjärnskakning…  
det kanske påverkar hörseln, inte vet jag.


Nu ska jag sova.
Och jag vet fyra personer i det här huset
som i natt kommer titta till mig och se att jag andas.
Haha!


Good night y’all!
// En något vimmelkantig och inte så hel Sunny
oxox

38. En hemlighet

***
Några dagar senare var Sunny på benen igen.
”Idag tänkte jag att vi kunde åka till min syster.” sa moster Ruth vid frukosten.
”Måste jag följa med?” frågade Sunny. ”Jag kan väl få stanna hemma?”
”Låt henne stanna hemma.” sa morbror Roy.
Moster Ruth gick med på det.
Tina fick tillåtelse att följa med sin kompis Myra till en av grannstäderna för att shoppa.
Både Tina och Sunny var mycket nöjda för att de äntligen slapp följa med till Ruth tråkiga syster.

***

”Vad ska du göra idag?” frågade Sunny James när de andra åkt.
”Jag har en idé.”
James såg hemlighetsfullt på Sunny.
”Vill du träffa din mamma?”

***

De åkte buss till staden där White Oaks Asylum låg.
Sunny kunde knappt sitta still, så upprymd var hon.

White Oaks var en stor vit stenbyggnad med höga murar runt om.
”Ser inte ut som ett läskigt sjukhus, mer som ett slott eller herrgård.” tyckte Sunny.
”Det tycker jag också.” sa James.
Han såg på Sunny och log.
”Ja, nu är vi här, är du redo?”
”Det kan du sätta din sista slant på att jag är!” sa Sunny.
James sköt upp den tunga ekdörren och så gick de in på sjukhuset.
***

39. White Oaks

***
”Hej! Jag vill träffa min mamma. Hon heter Regina Robinson.” sa Sunny glatt till en vitklädd vårdare som de mötte vid receptionen där man anmälde besök.
Vårdaren såg på Sunny.
”Jag är ledsen lilla vän, men det går inte.”
Sunnys leende slocknade tvärt.
”Varför inte?” krävde hon att få veta.
”Du är inte myndig.” svarade vårdaren. ”Nu får du gå härifrån, det här är inget ställe för ett barn.”
”Snälla, Sunny har inte sett sin mamma på flera år,” sa James. ”de kan väl få träffas i fem minuter åtminstone?”
Vårdaren skakade på huvudet.
”Jag är ledsen.”
Han öppnade dörren som ledde till korridoren där patienterna bodde och gick in.
”Du är inte alls ledsen!” skrek Sunny.
Hon sprang fram till dörren och började banka på dörren med knytnävarna.
”Jag vill träffa min mamma! Har ni inget hjärta i kroppen på det här stället?”
Nu började hon sparka på dörren också.
James rusade fram och höll i Sunny.
”Sunny, sluta! Du skadar dig själv!”
”Ta ut flickan härifrån, så slipper jag ringa efter vakten.” sa kvinnan i receptionen.
”Jag hatar det här stället!” tjöt Sunny.
”Jag vet att du gör det.” sa James lugnt.
Han höll Sunny intill sig.
Kom, nu åker vi hem.”

Sunny var tyst hela vägen hem, men hon skakade av återhållna känslor.
***

40. Arga känslor & flyttplaner

***
Så fort de kom hem sprang Sunny upp på sitt rum och drog fram sin resväska ur garderoben.
Hon började slänga ner lite kläder och sina få tillhörigheter.
”Sunny, vad gör du?” frågade James.
”Jag tänker rymma! Jag hatar den här stan!” skrek Sunny.
”Din familj kommer att sakna dig.” sa James lugnt.
Sunny skakade på huvudet.
”Nej, ingen kommer sakna mig! Ingen tycker om mig!”
”Det är inte sant, Sunny.” sa James. ”Många tycker om dig: din mor, din morbror Roy, Tina, familjen Lewis, John, jag.”
”Inte moster Ruth!” skrek Sunny.
”Jo, till och med moster Ruth.” sa James. ”Hon kan inte visa det bara.”
”Jag ska flytta ändå!” snyftade Sunny.
James kunde inte låta bli att le.
”Sunny, får jag berätta en sak innan du rymmer?”
”Vad då?” sa Sunny buttert.
”Du har ju frågat om min familj.” sa James. ”Jag har tänkt berätta om dem länge, men har aldrig fått rätt tillfälle.”
James satte sig på Sunnys säng.
”Men det här är nog ett bra tillfälle.”
Sunny torkade sitt tårdränkta ansikte med tröjärmen och såg på James.
”Okej." sa hon. "Berätta.”
***

41. James bakgrund

***
”Jag växte upp hos min farmor och farfar.” berättade James.
Sunny satte sig intill James på sängen och lyssnade intresserat.
”Min far är musiker och turnerar ganska mycket med sitt band.” fortsatte James. ”Och de brukar protestera mot kriget.”
Sunny lyssnade andlöst på berättelsen om James familj.
”Ibland blir de som protesterar tagna av polisen.”
Sunny nickade, det hade hon hört på TV.
”En gång brände pappa och hans kompisar inkallelseordrar, tillsammans med andra som vägrade åka till Vietnam.” fortsatte James.
”Hamnade de i fängelse?” frågade Sunny.
James nickade.
”Pappa var pank, men farmor och farfar vägrade betala borgen.”
Sunny flämtade till.
”Jag tycker inte om din farmor och farfar.” sa hon lågt.
James log.
”Nej, jag är själv inte så förtjust i dem. Och pappas relation till dem blev inte direkt bättre när jag var tvungen att gå med i armén.”
”Ville din farmor och farfar att du skulle kriga?!” skrek Sunny.
James nickade.
”De tycker man ska slåss för sitt land.”
”Men folk dör!” sa Sunny. ”Hur kan man vilja skicka folk i döden…?”
”Jag har frågat mig det många gånger, Sunny.”
”Vad sa din mamma då?”
”Jag har inte träffat henne på många år.” sa James. ”Hon ligger på sjukhus.”
Sunny slog med knytnävarna i madrassen.
”Våra mammor på sjukhus! Det är så jäkla orättvist!”
***

42. Stilla tankar & önskningar

***
Sunny lyckades lugna ner sig lagom tills morbror Roy, Ruth och Tina kom hem.
Och det var tur; det skulle blivit svårt för Sunny och James att förklara varför Sunny var så upprörd.
Besöket på White Oaks var ju deras lilla hemlighet.

Sunny kände sig fortfarande ledsen och lättretlig, så hon höll sig uppe på sitt rum efter middagen.
Hon låg på sin säng och tänkte mycket på James berättelse.
Hon kunde inte förstå hur man frivilligt kunde skicka iväg sina barn och barnbarn för att kriga!
Hon ville skrika åt James farföräldrar!

När Sunny gick och la sig för att sova den kvällen, önskade hon att både hon och James skulle få återförenas med sina familjer - snart.
Hon kände hur mycket hon längtade efter sin mamma.
Sunny kröp ner under täcket och grät sig till sömns.
***

43. James berättar mer

***
Efter frukost nästa dag åkte morbror Roy och Ruth till brädgården för att köpa virke till renoveringen av verandan.
Tina gjorde sig redo för att gå till sin kompis Myra.

”James, berätta mer om din familj.” bad Sunny när hon och James dukade av frukostbordet.
”Sunny...! Var inte så påflugen.” sa Tina förmanande.
Tina såg ursäktande på James.
James log mot flickorna.
”Det är ingen fara.”
”Har du några syskon?” frågade Sunny.
”Ja, en yngre syster.” sa James.
”Jag önskar att jag hade syskon.” suckade Sunny. ”Hur är hon, din syster?”
”Hon är smart, envis, har mycket temperament, mycket humor, och hon är väldigt modig.”
”Envis och mycket temperament… Ha! Låter som du beskriver Sunny.” sa Tina lite retsamt. ”Nu sticker jag till Myra. Vi ses i kväll.”
Tina gick mot ytterdörren.
Sunny räckte ut tungan åt sin kusins ryggtavla.
***

44. Fler frågor

***
James diskade och Sunny torkade disken.
Hon tog försiktigt den stora tillbringaren som de hade haft mjölk i till frukosten och började torka den med en diskhandduk.
Sedan såg hon på James igen.
”Är du mest lik din mamma eller pappa?”
James tänkte efter.
”En blandning tror jag. Pappa har lite mörkare hår och ögon än jag, mamma är rödblond och blåögd.”
”Som min mamma.” sa Sunny. ”Din syster då, vem är hon mest lik?”
James log varmt.
”Hon har pappas färger, till sättet är hon en blandning.”
Sunny blev mer och mer nyfiken.
”Har du träffat henne nu i sommar?”
James nickade.
”Ja, och jag är så glad för det. Hon är verkligen speciell.”
”Hon låter som en intressant person.” sa Sunny.
”Det är hon verkligen.” sa James.
Sunny log.
”Det vore kul att få träffa henne nån dag.”
Till hennes förvåning började James att skratta.
Sunny såg förbryllat på honom.
”Vad är så roligt?” undrade hon.
”Du har träffat henne.” sa James.
”Va… har jag? Går hon i min skola?”
”Det kan man säga.” sa James.
”Hur ser hon ut?” frågade Sunny.
James log.
Han lade händerna på Sunnys axlar och ledde henne till den stora hallspegeln.
”Så här ser hon ut.”
***

45. Ett oväntat besked

***
Sunny stirrade på sin egen spegelbild.
Hon slog ut med händerna i en frågande gest.
”Vad då...? Ser hon ut som jag?” sa Sunny med ett litet skratt. ”Jag känner ingen som ser ut som jag, så jag har nog inte träffat din syster…”
James skrattade igen.
Han pekade på Sunnys spegelbild.
”Älskade Sunny, den flickan är min syster. Förstår du?”
Sunny skakade på huvudet så att de guldbruna lockarna yrde runt huvudet på henne.
”Ursäkta James, men jag måste vara extra korkad idag…”
James såg henne i ögonen.
”Sunshine Robinson, du är min syster!”
Sunny tappade den stora mjölktillbringaren i golvet.

***

Ur Sunny’s dagbok ♥ 5

*

James och jag bestämde att vi inte ska tala om vem han är, inte än i alla fall. Vi vill vänta till rätt tillfälle.
Moster Ruth undrar hela tiden hur jag mår idag… jag verkar så virrig. Hon undrade varför.
Vad ska jag säga?
”Ursäkta moster Ruth att jag gav dig salt istället för socker till ditt iste - men det är så här att jag har fått en bror…”
Ha ha!
Nä, det går ju inte.
Men det ska bli kul att se deras miner när vi berättar hemligheten!
Tänk när Tina får veta att hon dreglar över sin egen kusin…!!
Jag måste nästan lägga mig på golvet och skratta ihjäl mig lite.


See ya!!
// Sunny
*

46. Fler små hemligheter

*
”Vad har hänt med den stora tillbringaren?” frågade moster Ruth vid middagen.
James och Sunny såg lite hemlighetsfullt på varandra.
”Jag tappade den.” sa Sunny skamset. ”Förlåt, det var inte meningen. Men den var så tung.”
”Du skadade dig väl inte?” frågade moster Ruth.
Sunny skakade på huvudet.
”Nej då, jag är okej.”


På kvällen var Sunny alldeles för uppspelt för att kunna sova.
Hon spelade lite musik på sin gamla skivspelare och hon studsade lycklig upp och ner i sin gnisslande säng.
Det var ett under att den gamla järnsängen höll.
”Sunny, vad håller du på med där inne?” hördes moster Ruth ropa från sovrummet intill. ”Det är dags att sova nu!”
”Förlåt!” ropade Sunny tillbaka. ”Men jag är glad!”
”Det är bra att du är glad!” svarade moster Ruth. ”Men det är sent och vi ska upp tidigt i morgon. Sov nu, Sunny!”
”Okej moster Ruth!”
Sunny hoppade ner från sängen och stängde av skivspelaren.
Sedan kröp hon ner mellan lakanen och tänkte på allt som hänt idag, på allt som hänt den här sommaren.
*

47. Purple Heart

*
Sunny såg på James medalj; ett lila hjärta med guldkant och profilen av George Washington i mitten.
"Purple Heart." sa James. "En sån här får man om man skadas eller dödas i krig."
Sunny nickade intresserat.
På baksidan läste hon orden For Military Merit ingraverat med upphöjda bokstäver, följt av James fullständiga namn; James Rain Fox.
"Vi har hippie-namn båda två!" sa Sunny.
James skrattade till.
"Ja... ibland fattar jag inte vad föräldrar får allt ifrån, men jag antar att det kunde ha varit värre."
Sunny skrattade.
"Jag gillar iallafall mitt namn, det gör mig unik." sa hon bestämt. "Sen får folk säga vad de vill."
"Håller fullständigt med dig, Sunny."
Sunny såg på medaljen igen.
"Är du stolt över den?"
James ryckte på axlarna.
"Nja... inte särskilt. Men om folk blir glada över att ge mig en medalj så får de väl göra det."
"John är inte heller så stolt över sin medalj." sa Sunny. "Han är såklart glad att han kunde rädda de där människorna, men han sa en gång att man borde istället ge medaljen till den som lyckas stoppa kriget. Och det tycker jag också."
"Han fick en Bronze Star Medal - för heroiska insatser?" frågade James.
Sunny nickade.
"Han räddade flera människor under en bombning tror jag. Flera av dem var barn."
Sunny suckade tungt.
"Jävla krig." sa hon med eftertryck.
"Mmm..." sa James. "håller med dig."
*

48. Brinnande hat

Magnolia Baptist Church


Pastorn hade just avslutat morgonens gudstjänst när ett av de vackra blyinfattade fönstren krossades och en brinnande fackla kastades in. Sedan krossades de andra fönstren av brinnande facklor.
Nu var främre delen av kyrkan, altaret och predikstolen ett brinnande inferno.
Flammorna började snart även nå bänkarna som var fulla av folk.
Församlingen rusade ut ur kyrkan.
Man såg inte en skymt av de som kastat in facklorna. De måste ha hunnit fly.
Pastorn försökte prata lugnt med sina församlingsmedlemmar och komtrollerade att alla hunnit ut.
Plötsligt började en kvinna gråta hysteriskt efter sin femåriga dotter.
"Leanne! Leanne är kvar där inne!"
"Vi kan inte gå in där nu." sa någon.
"Men då dör hon!" skrek Sunny.
Hon rusade mot kyrkporten.
"Sunny!" skrek pastorn. "Stanna här! Det är livsfarligt att gå in där nu!"
Men Sunny lyssnade inte. Hon drog upp kyrkporten och sprang in i kyrkan.
Det var rökigt. Sunnys ögon sved och hon hostade.
"Leanne!" ropade hon. "Var är du?"
Hon hörde gråt.
"Leanne, var är du?" skrek Sunny.
"Här!" hördes en liten röst.
Sunny koncentrerade sig hårt för att kunna lokalisera rösten. Det var svårt.
Men plötsligt kom hon på var den lilla flickan befann sig!
Platsen vid altaret var också en scen och under den ihåliga scenen fanns ett utrymme, lagom för ett barn att krypa in i. Hon visste att Leanne bruka leka med sin docka därinne.
Sunny sprang ner mot scenen.
"Leanne, du måste komma ut!"
"Jag är rädd!" grät den lilla flickan.
"Jag ska hjälpa dig ut." sa Sunny.
Leanne kröp ut till Sunny.
"Nu måste vi springa ut!" sa Sunny.
Hon tog Leanne i handen och sprang bort från eldflammorna.
*

49. Inferno

*
Leanne släppte Sunnys hand och sprang tillbaka mot scenen.
"Nej Leanne!" skrek Sunny. "Vad gör du?! Vi måste ut!"
"Min docka!" Leanne pekade mot scenen.
"Jag hämtar den." flämtade Sunny. "Spring mot dörren!"
Leanne lydde.
Sunny kröp in under scenen och drog ut Leannes tygdocka.
När hon kom ut i altargången rasade en takbjälke ner. Den landade bara några centimeter från Sunnys fötter.
Sunny hoppade bakåt. Hennes hjärta bultade hårt.
Sedan skrek hon till när en liten eldlåga slickade hennes vänstra underarm.
Hon trotsade smärtan och rädslan och klättrade över balken.
Nu var kyrkan rökfylld. Sunny kunde knappt se. Som tur var skrek Leanne på henne.
"Står du vid dörren, Leanne?" ropade Sunny.
"Ja!" svarade Leanne.
"Duktig flicka!" sa Sunny. "Prata med mig så att jag... hör var du är."
Så att jag hittar ut hade hon varit nära att säga, men hon ville inte skrämma den redan livrädda flickan.
"Sjung nåt Leanne!" sa Sunny. "Min mamma brukar säga att om man är rädd hjälper det att sjunga."
Leanne började sjunga This Little Light of Mine. Sunny stämde in.
Nu var hon nästan framme vid Leanne.
Flickorna sjöng högt och hjärtligt.

This little light of mine, I’m gonna let it shine
Let it shine, let it shine, let it shine

"Vi är snart ute." sa Sunny.
De fortsatte att sjunga, högre och högre.

Let it shine, let it shine, let it shine!

Kyrkan började rasa samman.
Båda flickorna hostade av röken de fått ner i lungorna.
Nu dör vi, tänkte Sunny.
Leanne höll armarna om Sunnys hals och sjöng, tystare nu.

This little light of mine, I’m gonna let it shine...

Då hördes sirenerna från en brandbil utanför.
"Brandmännen är här!" jublade Leanne. "Vi är räddade Sunny!"
"Räddade." upprepade Sunny. Hon hostade kraftigt.
Sedan förlorade hon medvetandet.
*

50. Kyrkans ängel

*
När Sunny kvicknade till låg hon på en sjukhussäng. Morbror Roy, moster Ruth, Tina och James stod intill sängen.
Sunny stödde sig på armbågen och såg på sin familj.
"Hur gick det med kyrkan?" ville hon veta.
Roy såg på sin lilla systerdotter. Hennes ansikte var rentvättat, men den ljusgula klänningen var sotig och lite trasig.
"Säg nåt då!" skrek Sunny. "Hur gick det med kyrkan?"
"Ta det lugnt Sunny." Morbror Roy satte sig på sängen och höll om Sunny.
"Den är nästan helt nedbrunnen." sa Tina. Hon suckade. "Sunny, hur kan du vara så dum att du springer in i en brinnande kyrka."
Sunny såg argt på sin kusin.
"Sunny är inte dum." hördes en liten röst från dörröppningen.
Där stod Leanne och höll sin mamma i handen.
"Sunny räddade mitt liv. Hon är en ängel. En skyddsängel."
Sunny log mot den yngre flickan.
"Tack Leanne."
"Det jag som ska tacka."
Leannes mamma gick fram till Sunny och gav henne en lång kram.
"Om du inte hade varit så modig hade min lilla flicka inte stått här med oss nu. Gud välsigne dig, Sunny. Du är verkligen en ängel."
"Äh..." sa Sunny generat.
Hon besvarade kramen, sedan såg hon upp på Morbror Roy, moster Ruth, Tina och James.
De log, stolta över sin lilla ängel.
*

51. Fem dagar - ingen skyldig...

*
"Har man kommit på vem som brände ner kyrkan?" frågade Sunny.
Hon satt och läste en artikel om branden.
"Nej," sa morbor Roy. "polisen har inte hittat någon skyldig."
"Men det har ju gått fem dagar!" utbrast Sunny. "Dom borde hitta nån snart!"
"Ja, det kan man ju hålla med om" suckade morbror Roy.
"Det är inte så lätt fattar du väl." sa Tina till Sunny.
Sunny räckte ut tungan åt Tina.
"Mogen du är." sa Tina och himlade med ögonen.
"Sluta bråka ni två." sa moster Ruth surt.
Sunny suckade.
"Tack för frukosten." sa hon och reste sig. "Jag går ut."
"Gå inte för långt." sa moster Ruth. "Vi ska snart åka iväg och köpa färg till huset."
"Jag ska inte gå långt..." suckade Sunny och sprang ut.
*

52. Återstod

*
Sunny strosande omkring lite planlöst. Hon funderade på hur hon skulle slippa att följa med till färghandeln.
Om hon var borta tillräckligt länge kanske moster Ruth och morbror Roy skulle tröttna på att vänta på henne?
Sunny slog genast bort den tanken.
Äh, vad inbillar jag mig? De kommer inte att åka utan mig. Det är lika bra att gå hem.


Men av någon anledning styrdes Sunny fötter inte hemåt, utan mot kyrkan.
Hon kände sig kolossalt ledsen när hon några minuter senare stod utanför den nedbrunna kyrkan.
Jag hoppas dom får råd att bygga upp den snart, tänkte hon och suckade lite.

Plötsligt hörde Sunny röster inifrån kyrkan.
Konstigt... det borde inte vara någon där inne nu...
Nyfiken som hon var gick Sunny in.

Hon stelnade till när hon såg männen som satt därinne och skrattade och drack öl.
De bar vita skjortor och svarta byxor.
Sunny visste att det var en slags uniform som medlemmar i Vit Anständighet brukade bära.

Sunnys hjärta bultade som besatt.
Sunny, spring hem nu! Innan dom upptäcker dig! manade hon tyst sig själv.
Men benen lydde henne inte.
Hon stod som fastvuxen i aska och bränt trä.
"Kom igen benen! Lyd nu då! Dom kommer att upptäcka mig närsomhelst!"
*

53. Avslöjade...

*
Precis som Sunny fruktat tittade en av männen upp och fick syn på henne.
"Nämen, vad har vi här då...?" flinade han.
Han reste sig från träpallen, ställde ner sin ölflaska och gick fram mot Sunny med hotfulla steg.
"Har vi fått hit en liten spion?"
"Nej..." stammade Sunny. "Jag var bara ute på promenad."
Männen skrattade hånfullt.
"Jag var bara ute på promenad." härmade de.
"Det var ju gulligt." sa mannen som stod framför henne. "Men vill du inte vara här med oss lite?"
Sunny skakade på huvudet och backade mot utgången.
Mannen tog tag i henne.
"Nehej du lilla gumman. Du ska ingenstans."
"Släpp mig!" skrek Sunny.
"Nä, för då kan du skvallra förstår du." flinade en av männen.

Sunny såg förfärad på männen. Nu hade hon fått bekräftelse på det hon misstänkt.
"Det var ni som brände ner kyrkan!"
Männen skrockade glatt - som om det de gjort var bra.
"Människor kunde ha dött!" skrek Sunny.
"Du, jag tycker ungen låter för mycket." sa en av männen. "Täpp till truten på henne."
Mannen som höll i Sunny satte en stor varm hand över munnen på henne.
Sunny tog i allt var hon kunde och bet honom i handen.
"Aj!" vrålade han. "Jävla vildkatt-unge!"
Han vinkade till sig två kamrater.
"Ta hand om den här satungen."
Två män i 30-årsåldern kom fram och höll Sunny mellan sig.
De flinade elakt mot den rädda tösen.
"Vad ska vi göra med dig då...?" sa en av dem.
"Ja, vad ska ni göra med henne...?"

Alla tittade upp mot mannen som klev in i kyrkoruinen.
Sunny spratt till av glädje och hoppfulla känslor när hon hörde den välbekanta, lugna rösten.
"JOHN!"
*

54. Räddaren i nöden

*
"Släpp flickan!" beordrade John.
"Vem i helvete är du?" fräste mannen som först hållit i Sunny.
"Just nu är jag din värsta mardröm." sa John lugnt. "Släpp tösungen nu."
När männen inte släppte Sunny, gick John fram till dem och drog åt sig henne.
"John!" grät Sunny. "tack Gud att du kom!"
John gav Sunny en hastig liten kram.
"Spring hem nu Sunny."

Sunny sprang så fort benen orkade.
Smutsig och svettig rusade hon i köket.
"De som brände ner kyrkan sitter i ruinen!" flämtade hon.
"Vad är det du säger?" frågade morbror Roy. "Vet du vem som brände ner kyrkan?!"
Sunny nickade och försökte hämta andan.
"Män från Vit Anständighet! Vi måste hjälpa John - han är där och slåss med dom nu!"
"Ruth, ring polisen!" sa morbror Roy.
Han och James var redan halvvägs ut ur huset.
Sunny sprang efter.
"Sunshine! Du stannar här!" ropade moster Ruth efter henne.
Sunny lyssnade inte. Hon sprang i fatt sin morbror och James.

Moster Ruth suckade.
Det är sannerligen lättare att tämja ett gäng vilda tigrar än den ungen...
Hon suckade igen.
Sedan gick hon in och ringde polisen.
*

55. Tumult i Magnolia Baptist Church

*
John slogs för fullt mod Vit Anständighet-medlemmarna när Roy, James och Sunny kom springade in i kyrkan.
"Heja John!" jublade Sunny.
Hennes morbror knuffade milt ut henne.
"Sunshine, nu går du hem till moster Ruth och Tina."
"Tänker jag inte göra." sa Sunny trotsigt.
Morbror Roy gav henne en sträng blick. Men sedan fick han bråttom att hjälpa John och hade inte längre tid att se till så att Sunny gick hem.
En av Vit Anständighet-medlemmarna var på väg fram mot James med en bräda som han tänkte slå honom med.
Sunny sprang fram och lade krokben för mannen.
Han föll med en duns ner på det asksmutsiga kyrkgolvet.
James log mot henne.
"Bra gjort Sunny!" berömde John, samtidigt som han klippte till en Vit Anständighet-medlem med armbågen.
Sunny fylldes av värme och stolthet av berömmet.
Morbror Roy försökte återigen fösa ut Sunny ur kyrkan, men förgäves. Sunny slet sig ut hans grepp och smet in igen.
John och James åkte på några smällar av Vit Anständighet-medlemmarna.
Sunny skrek förfärat.
"Det är ingen fara, lilla hjärtat!" ropade John.
"Vi har varit med om värre." sa James.
Sedan vände sig James om och skallade en av VA-medlemmarna som försökte hålla fast honom.
VA-medlemmen stönade och dråsade ner på golvet och höll händerna om sin blödande näsa.
Han svor vilt och väste en massa hotelser mot James.

Sunny stod som fastfrusen och bara stirrade på tumultet.
När kommer polisen egentligen...? tänkte hon.
Hon ville att det här hemska skulle vara över.
*

56. Äntligen fast!

*
Sunnys tysta önskning slog in i samma sekund hon tänkte den.
Utanför hördes ljudet av sirener.
Sunny spratt till av lättnad.
"Dom är här nu!" skrek hon glädjerusigt. "Polisen är här!"
VA-medlemmarna stirrade på flickan och mot ingången.

Sekunden efter stormades kyrkoruinen av poliser.
Vit Anständighet-medlemmarna anhölls och fördes ut till polisbilarna.

Sunny, James, John och morbror Roy gick ut i solskenet och såg på när polisbilarna körde iväg.
James torkade svett, blod och smuts ur ansiktet med skjortärmen.
John lade armen om Sunny.
"Ja du, lilla Sunshine... nu har du varit med om ännu ett äventyr."
Sunny nickade.
"Jag var lite rädd faktiskt."
John skrockade och gav flickan en kram.
"Ja... det var jag också ska jag säga dig."
Sunny såg på honom med stora ögon.
"Var du rädd...?"
John nickade och log.
"Ja. Jag var rädd. Särskilt när det där typerna stod där inne och höll fast dig. Och var jag så arg att jag inte visste vad jag skulle ta mig till."
"Tur att du kom!" sa Sunny. Hennes röst darrade.
Hon kramade om John och borrade in ansiktet i hans vita skjorta, för att de andra inte skulle se att hon grät.
John lyfte upp den skakande lilla flickan i famnen och kramade om henne.
"Lilla Sunny..." tröstade han. "Du är verkligen en modig liten tjej."
"Ja, det är du verkligen!" instämde James.
*

57. Tilltygade hjältar...

*
"Gud vad ni ser ut!" utbrast Tina när Sunny, James, morbror Roy och John kom upp till verandan på familjen Robinsons hus.
"Ja, verkligen!" sa moster Ruth. Hon lät orolig. "Hur är det med er?"
"Det är inte så farligt som det ser ut." sa James lugnt.
"Du blöder ju!" sa Tina förskräckt.
James log.
"Oroa dig inte. Det är ingen fara."
Moster Ruth såg inte övertygad ut.
"Ska ni inte åka till sjukhuset i alla fall? Du kanske har brutit näsbenet."
James ryckte bara på axlarna.
"James... du blöder faktiskt ganska mycket." sa John. "Du åkte på några rejäla smällar."
James suckade lite.
"Äsch... jag behöver nog bara ta ett bad och vila lite."
Han blinkade åt Sunny och log mot henne.
"Jag är okej, Sunny." försäkrade han.
"Ja, det ser verkligen ut så." muttrade Sunny sarkastiskt och gav James ett snett leende.
James såg på de andra.
"Är det så illa...?"
Roy log.
"Vi åker till doktorn nu. John ser också ganska tilltygad ut."
Roy, James och John gick mot Roys pickup.
Sunny sprang efter dem.
"Jag följer med!"
Men moster Ruth hann ifatt flickan och tog tag i henne.
"Nehej du, lilla vän. Nu är du så god och stannar hemma."
Sunny öppnade munnen för att protestera, men moster Ruth föste in henne i huset.
"Upp och ta ett bad."
"Men moster Ruth..."
"Inga men! Se så, little missy, upp till badrummet med dig."
Sunny gick motvilligt upp till badrummet.
*

Ur Sunny’s dagbok ♥ 6

*

Okej... jag ska erkänna att det faktiskt var rätt så skönt
att ta ett bad - särskilt efter allt som hänt idag.
(Men säg inte till nån att jag sa det...)
Jag var ganska smutsig faktiskt.
"Som vanligt" sa moster Ruth.
Fnys! Smutsade hon aldrig ner sig som barn, va...?

Det var en evig tur att John och James och morbror Roy
kom till kyrkan idag och räddade mig!
Jag vågar inte ens tänka på vad de där otäcka typerna
hade gjort med mig annars...!
Tänk om de hade slagit ner mig och stoppat mig i en säck...!
Livlig fantasi säger du...?
Nej du, man vet aldrig vad folk kan ta sig till!

Och det var tur att poliserna kom! Nu finns det inte så många
av de där rasistiska typerna kvar här i stan.
Och de som finns kvar kanske ligger lågt ett tag nu.
(Får vi hoppas!)


Oj, nu ropar moster Ruth att det snart är middag! Gotta go!
See y'all soon!

Love
Sunny

*