35. Hjärnskakning & stygn

***
”James, förlåt att jag blodade ner dig...” sa Sunny när doktorn sydde ihop såret och plåstrade om hennes bakhuvud.
Hon såg skamset på James T-shirt.
”Det är inte ditt fel, Sunny.” sa James.
Sedan log han.
”Tror du inte att du är viktigare än en gammal tröja, va?”
Sunny ryckte på axlarna. Men sedan log hon också.
”Jo, lite kanske.”
James kramade henne.

Roy gick och ringde hem till Ruth och Tina och berättade att allt gått bra.

***

Senare på förmiddagen kom Ruth och Tina upp till Sunny på sjukhuset.
”Hur mår du?” frågade Tina oroligt.
”Fläskläpp, hjärnskakning och åtta stygn.” svarade Sunny. ”Men jag får åka hem idag.”
”Vad bra!” sa Tina.
Hon böjde sig ner för att krama om Sunny.
”Ta det inte personligt om jag kräks på dig.” sa Sunny.
Tina backade.
Sunny log.
”Jag bara skojade. Det där har jag redan klarat av.”
”Hur kan du skämta nu?” frågade Tina.
”Varför inte.” flinade Sunny. ”Då glömmer jag bort att jag har ont.”
”Vad hände, Sunny?” frågade morbror Roy. ”Du sa förut att någon knuffade dig. Vem?”
Sunny tittade ner i golvet.
”Det är inte att skvallra, Sunny.” sa moster Ruth. ”Berätta nu.
”Det var Beverly och Laurie-Anne.” sa Sunny. ”Jag bråkade med dem - för de sa elaka saker! Och Beverly slog till mig så att jag ramlade.”
”Var bor de?” frågade James.
Han kände hur det kokade i honom.
”Följ med mig.” sa Roy. ”Nu ska jag säga de där jävla ungarna ett par sanningens ord!”
”Ta det lugnt Roy!” ropade Ruth efter sin man när han och James rusade ut från sjukrummet.
”Ordet lugn finns inte i mitt vokabulär nu!” sa Roy. ”Sunny kunde ha dött!”
”Heja pappa!” jublade Tina.

”Åh, jag skulle vilja se när Beverly och Laurie-Anne blir utskällda!” sa Sunny.
”Mmm, men nu ska du bara vila.” sa moster Ruth.
”Du kunde väl ha skickat med dom en kamera åtminstone?” sa Sunny med ett snett leende.
”Åh Sunny…” Ruth kramade om henne. ”Du är fullkomligt omöjlig, vet du om det?”
”Mmm.” log Sunny. ”Tack detsamma.”
***