56. Äntligen fast!

*
Sunnys tysta önskning slog in i samma sekund hon tänkte den.
Utanför hördes ljudet av sirener.
Sunny spratt till av lättnad.
"Dom är här nu!" skrek hon glädjerusigt. "Polisen är här!"
VA-medlemmarna stirrade på flickan och mot ingången.

Sekunden efter stormades kyrkoruinen av poliser.
Vit Anständighet-medlemmarna anhölls och fördes ut till polisbilarna.

Sunny, James, John och morbror Roy gick ut i solskenet och såg på när polisbilarna körde iväg.
James torkade svett, blod och smuts ur ansiktet med skjortärmen.
John lade armen om Sunny.
"Ja du, lilla Sunshine... nu har du varit med om ännu ett äventyr."
Sunny nickade.
"Jag var lite rädd faktiskt."
John skrockade och gav flickan en kram.
"Ja... det var jag också ska jag säga dig."
Sunny såg på honom med stora ögon.
"Var du rädd...?"
John nickade och log.
"Ja. Jag var rädd. Särskilt när det där typerna stod där inne och höll fast dig. Och var jag så arg att jag inte visste vad jag skulle ta mig till."
"Tur att du kom!" sa Sunny. Hennes röst darrade.
Hon kramade om John och borrade in ansiktet i hans vita skjorta, för att de andra inte skulle se att hon grät.
John lyfte upp den skakande lilla flickan i famnen och kramade om henne.
"Lilla Sunny..." tröstade han. "Du är verkligen en modig liten tjej."
"Ja, det är du verkligen!" instämde James.
*