Efter att ha bott hos familjen Robinson i ett par veckor hade han hade märkt hur tyst det kunde vara.
Det kändes lite onaturligt, särkilt som det fanns en tonårsflicka och en nästan-tonåring i huset.
Sunny skakade på huvudet.
”Moster Ruth låter bara oss att lyssna på nyheter. Jag tror inte hon gillar musik.”
James höjde ett ögonbryn.
”Inte? Varför då?”
”Oväsen, säger hon. Dessutom anser hon att man är tokig om man går och sjunger jämt.”
James såg frågande på Sunny.
”Mamma sjöng jämt och hon är på White Oaks nu…” förklarade Sunny.
Hon tittade upp på James.
”Vet du vad White Oaks är?”
James nickade.
Sunny slog ner blicken och hennes bruna ögon fylldes med tårar.
James lade armen om hennes axlar.
”Man är inte tokig för att man sjunger, Sunny.”
”Men det är vad moster Ruth säger.”
James log.
”Det är bara dumheter. Vet du, Sunny, jag tycker att det låter som om din moster Ruth är lite tokig.”
Sunny skrattade.
James tog fram sin gitarr.
”Vad gillar du för musik, Sunny?”
Sunny funderade en stund.
”Mamma brukade sjunga för mig. The Beatles, Elvis, Johnny Cash och Bob Dylan.”
James började spela Mr. Tambourine Man.
”Sjung med mig, Sunny. Kom igen, jag kan inte göra det här ensam.”
Sunny tvekade, men efter ett tag sjöng hon med James.
Morbror Roy stod i rummet intill.
Han hörde sin systerdotter och James prata och sjunga inifrån James rum.
Han hörde också Sunnys porlande skratt.
Det var länge sedan han hade hört Sunny skratta så mycket.
”Om moster Ruth kommer hem nu och hör oss, gör hon om din gitarr till kaffeved.” hörde han Sunny säga till James.
1 kommentar:
Skönt att morbror Roy verkar snäll i alla fall (till skillnad från moster Ruth)
Skicka en kommentar