*
Efter hjältedådet i kyrkan blev James, John och Roy högt beundrade av folk i den lilla staden länge efteråt, lilla Sunny också förstås.
Folk kom fram till dem på stan och uttryckte sin djupa beundran.
Roy tog det hela med ro, medan James, John och Sunny kände sig ganska besvärade av all uppmärksamhet.
Självklart var de glada över att folk tyckte det de gjort var bra, men uppmärksamheten började nästan bli jobbig efter ett tag när en del människor inte lämnade dem ifred.
Roy försökte be dem att åtminstone lämna Sunny ifred.
"Hon är ju bara ett barn."
Men det hjälpte inte.
Folk från tidningar började till och med vänta utanför familjen Robinsons hus och Johns lilla stuga för att få en intervju med hjältarna och kanske få ta en bild eller två.
Det gick så långt att Sunny slutade att gå ut.
"Det är väl bra att folk tycker att vi är hjältar och så, men dom dumma tidningsmänniskorna behöver väl inte hänga utanför vårat hus hela dagarna...?!" utbrast Sunny en dag. "Snart börjar dom väl tälta här också..."
"Det lugnar ner sig efter ett tag." trodde Ruth.
Men hon hade fel.
Medieuppbådet skulle bara växa sig allt större, för nu nalkades rättegången mot Vit Anständighet.
Och i rättegången var lilla Sunny huvudvittne.
*
59. Hetta & Rättegångs-nervositet
*
Dagen då rättegången mot Vit Anständighet skulle hållas råkade vara en olidligt het början på sommaren.
Och stämmningen i rättsalen blev inte bättre av att luftkonditioneringen var trasig och att fönstren inte gick att öppna.
Sunny var spänd och kände sig konstig i den vita sommarklänningen moster Ruth tvingat på henne.
Flickan hade inga problem med att man skulle var fint klädd i en rättsal, men klänning var inte hennes favoritplagg, det var mest opraktiskt och ömtåligt tyckte hon.
Hon glömde emellertid bort att tänka på sin klänning när hon såg medlemmarna i Vit Anständighet och deras ledare som hon avslöjat, Sheriff Parker.
Hon blev alldeles skakig, och svettades ännu mer än hon gjort på grund av hettan, när männensom begått så många hemska hatbrott blängde på henne.
"Jag klarar inte det här..." viskade hon till morbror Roy som satt bredvid henne.
Men hon hade inget val.
Nu var det hennes tur att kliva upp i vittnesbåset.
"Du klarar det Sunny." viskade Tina uppmuntrande.
Sunny svalde hårt och gick sakta fram mot domaren.
*
Dagen då rättegången mot Vit Anständighet skulle hållas råkade vara en olidligt het början på sommaren.
Och stämmningen i rättsalen blev inte bättre av att luftkonditioneringen var trasig och att fönstren inte gick att öppna.
Sunny var spänd och kände sig konstig i den vita sommarklänningen moster Ruth tvingat på henne.
Flickan hade inga problem med att man skulle var fint klädd i en rättsal, men klänning var inte hennes favoritplagg, det var mest opraktiskt och ömtåligt tyckte hon.
Hon glömde emellertid bort att tänka på sin klänning när hon såg medlemmarna i Vit Anständighet och deras ledare som hon avslöjat, Sheriff Parker.
Hon blev alldeles skakig, och svettades ännu mer än hon gjort på grund av hettan, när männensom begått så många hemska hatbrott blängde på henne.
"Jag klarar inte det här..." viskade hon till morbror Roy som satt bredvid henne.
Men hon hade inget val.
Nu var det hennes tur att kliva upp i vittnesbåset.
"Du klarar det Sunny." viskade Tina uppmuntrande.
Sunny svalde hårt och gick sakta fram mot domaren.
*
60. Huvudvittnet: Sunshine Robinson
*
Det var en mäkta stolt morbror Roy och moster Ruth som hörde sin lilla flicka svara på domaren och advokaternas frågor.
Sunny var lugn och saklig trots den hårda attityden från de åtalades advokat.
Advokaten från en större stad trodde tydligen att han kunde knäcka den lilla flickan han hade framför sig. Men Sunny tappade inte fattningen en endaste gång. Hon var artig mot advokaten och pekade lugnt och noggrant ut de åtalade i rättsalen.
"Och du är säker på att det var dessa män som brände ner kyrkan och lynchade Dexter Lewis?" frågade advokaten.
"Alldeles säker, Sir." svarade Sunny. "Jag skulle kunna känna igen dom bland tusentals män."
"Trots att de hade huvor på sig?" sa advokaten klentroget.
Han syftade på natten då Dexter Lewis nästan mördats.
"Sir..." sa Sunny bestämt. "Dom tog av sig huvorna den där natten - och då såg jag vilka dom var."
Advokaten flinade. Fortfarande besluten om att knäcka barnet.
"Och hur vet du att det var just dessa män som brände ner kyrkan?"
"Det sa jag ju förut, Sir." sa Sunny. "Dom satt i ruinen och skröt om allt som gjort."
"Och det var männen som sitter här?"
Advokaten gjorde en svepande gest över bänkraden där Vit Anständighet-männen satt.
"Ja, Sir. Det var dessa män. Det är helt sant, jag har ju svurit på Bibeln."
John skrattade nästan för sig själv när han såg på Sunny att hon tyckte att advokten var en riktig korkskalle.
Sunny var fantastisk. Vilket mod!
Det var en lättad Sunny som lämnade vittnesbåset när advokaten var klar med henne.
Hon kände sig fortfarande skakig och hon längtade tills den här rättegången var över.
Sedan slogs hon av en skrämmande tanke: Tänk om inte männen skulle åka i fängelse!
Tänk om inte domaren, advokaterna och juryn trodde på henne?
*
Det var en mäkta stolt morbror Roy och moster Ruth som hörde sin lilla flicka svara på domaren och advokaternas frågor.
Sunny var lugn och saklig trots den hårda attityden från de åtalades advokat.
Advokaten från en större stad trodde tydligen att han kunde knäcka den lilla flickan han hade framför sig. Men Sunny tappade inte fattningen en endaste gång. Hon var artig mot advokaten och pekade lugnt och noggrant ut de åtalade i rättsalen.
"Och du är säker på att det var dessa män som brände ner kyrkan och lynchade Dexter Lewis?" frågade advokaten.
"Alldeles säker, Sir." svarade Sunny. "Jag skulle kunna känna igen dom bland tusentals män."
"Trots att de hade huvor på sig?" sa advokaten klentroget.
Han syftade på natten då Dexter Lewis nästan mördats.
"Sir..." sa Sunny bestämt. "Dom tog av sig huvorna den där natten - och då såg jag vilka dom var."
Advokaten flinade. Fortfarande besluten om att knäcka barnet.
"Och hur vet du att det var just dessa män som brände ner kyrkan?"
"Det sa jag ju förut, Sir." sa Sunny. "Dom satt i ruinen och skröt om allt som gjort."
"Och det var männen som sitter här?"
Advokaten gjorde en svepande gest över bänkraden där Vit Anständighet-männen satt.
"Ja, Sir. Det var dessa män. Det är helt sant, jag har ju svurit på Bibeln."
John skrattade nästan för sig själv när han såg på Sunny att hon tyckte att advokten var en riktig korkskalle.
Sunny var fantastisk. Vilket mod!
Det var en lättad Sunny som lämnade vittnesbåset när advokaten var klar med henne.
Hon kände sig fortfarande skakig och hon längtade tills den här rättegången var över.
Sedan slogs hon av en skrämmande tanke: Tänk om inte männen skulle åka i fängelse!
Tänk om inte domaren, advokaterna och juryn trodde på henne?
*
61. Domen
*
Sunny hade inte behövt oroa sig. Domare och juryn trodde på henne.
Domaren dömde klanmedlemmarna till ett långt fängelsestraff och männen fördes iväg av poliser.
Efter rättegången berömde domaren Sunny för att hon varit så duktig och modig.
Sunny tackade honom blygt, sedan fick hon bråttom att komma ut ur Magnolia Courthouse. Hon hoppades att hon skulle slippa se insidan av det igen!
Utanför domstolsbyggnaden väntade reportrar och fotografer.
De ville veta allt om hur Dexter och hans familj och Sunny hade känt sig där inne.
"Det var läskigt." svarade Sunny. "Och väldigt varmt."
Reportrarna ställde fler frågor och fotograferna plåtade för glatta livet.
När de för ett kort ögonblick fokuserade på någon annan, passade Sunny på att smita bort från folkmängden.
Några meter därifrån såg hon John. Hon sprang fram till honom.
John svepte upp flickan i famnen och kramade henne.
"Du var helt fantastisk! Vad modig du är!"
"Jag var livrädd!" sa Sunny.
"Jag vet raring, men det märktes inte. Du var ett proffs där inne!"
"Tack John. Men du... kan vi inte bara glömma rättegången nu...?"
John log och nickade.
"Jo, det gör vi. Vi går och ser om din familj har kommit ur folkmassan än."
Det hade de inte. Flera reportrar trängdes för att få en skymt att det lilla modiga huvudvittnets familj.
"Nu räcker det." sa morbror Roy. "Nu vill vi bara lämna allt det här bakom oss."
Roy, Ruth, Tina, Sunny och James gick hemåt.
John följde med dem.
Det gjorde även flera reportrar och fotografer.
*
Sunny hade inte behövt oroa sig. Domare och juryn trodde på henne.
Domaren dömde klanmedlemmarna till ett långt fängelsestraff och männen fördes iväg av poliser.
Efter rättegången berömde domaren Sunny för att hon varit så duktig och modig.
Sunny tackade honom blygt, sedan fick hon bråttom att komma ut ur Magnolia Courthouse. Hon hoppades att hon skulle slippa se insidan av det igen!
Utanför domstolsbyggnaden väntade reportrar och fotografer.
De ville veta allt om hur Dexter och hans familj och Sunny hade känt sig där inne.
"Det var läskigt." svarade Sunny. "Och väldigt varmt."
Reportrarna ställde fler frågor och fotograferna plåtade för glatta livet.
När de för ett kort ögonblick fokuserade på någon annan, passade Sunny på att smita bort från folkmängden.
Några meter därifrån såg hon John. Hon sprang fram till honom.
John svepte upp flickan i famnen och kramade henne.
"Du var helt fantastisk! Vad modig du är!"
"Jag var livrädd!" sa Sunny.
"Jag vet raring, men det märktes inte. Du var ett proffs där inne!"
"Tack John. Men du... kan vi inte bara glömma rättegången nu...?"
John log och nickade.
"Jo, det gör vi. Vi går och ser om din familj har kommit ur folkmassan än."
Det hade de inte. Flera reportrar trängdes för att få en skymt att det lilla modiga huvudvittnets familj.
"Nu räcker det." sa morbror Roy. "Nu vill vi bara lämna allt det här bakom oss."
Roy, Ruth, Tina, Sunny och James gick hemåt.
John följde med dem.
Det gjorde även flera reportrar och fotografer.
*
Ur Sunny’s dagbok ♥ 7
*
Jag trodde aldrig att dom där jobbiga reporter-människorna
skulle lämna oss ifred…!
Dom följde oss ända hem - en av dom satte till och med sin fot på verandatrappan…
Trodde dom att vi skulle bjuda in dom eller?!
Morbror Roy sade till slut åt dom att lämna oss ifred och påpekade
att vi nu var på privat mark - dom hade ingen rätt att vara där.
Jobbiga reporter-människorna ställde fler dumma frågor till mig
och bad att få ta en bild till tidningen... (som om de inte hade
tagit nog med bilder utanför domstolen…)
Men då röt morbror Roy att han skulle ringa polisen om de inte försvann.
Då fick dom bråttom iväg. Haha!
Nu är det sen kväll och jag sitter i min säng och skriver detta.
Egentligen ska jag sova - men det är jag alldeles för uppspelt för!
Jag är så glad att den här jobbiga dagen är över!
Men ännu gladare över att de farliga klan-männen sitter i fängelse!
Nu är Magnolia en säker och trygg stad för alla och ingen behöver
vara rädd mer.
(Tack vare mig, sa Dexter och Sammy Lewis till mig idag.)
Nu ska jag nog släcka… annars blir inte moster Ruth glad…
Love, peace & understanding
// Sunny
*
Jag trodde aldrig att dom där jobbiga reporter-människorna
skulle lämna oss ifred…!
Dom följde oss ända hem - en av dom satte till och med sin fot på verandatrappan…
Trodde dom att vi skulle bjuda in dom eller?!
Morbror Roy sade till slut åt dom att lämna oss ifred och påpekade
att vi nu var på privat mark - dom hade ingen rätt att vara där.
Jobbiga reporter-människorna ställde fler dumma frågor till mig
och bad att få ta en bild till tidningen... (som om de inte hade
tagit nog med bilder utanför domstolen…)
Men då röt morbror Roy att han skulle ringa polisen om de inte försvann.
Då fick dom bråttom iväg. Haha!
Nu är det sen kväll och jag sitter i min säng och skriver detta.
Egentligen ska jag sova - men det är jag alldeles för uppspelt för!
Jag är så glad att den här jobbiga dagen är över!
Men ännu gladare över att de farliga klan-männen sitter i fängelse!
Nu är Magnolia en säker och trygg stad för alla och ingen behöver
vara rädd mer.
(Tack vare mig, sa Dexter och Sammy Lewis till mig idag.)
Nu ska jag nog släcka… annars blir inte moster Ruth glad…
Love, peace & understanding
// Sunny
*
62. 2nd Vietnam
*
James visste inte om det var på grund av allt otäckt som hänt den här sommaren - med Sunnys olyckor och skador, och hatet som Vit Anständighet så brutalt visat eller inte, men hans mardrömmar om upplevelserna i Vietnam hade börjat dyka upp igen.
En natt när drömmarna varit riktigt hemska och han vaknade alldeles kallsvettig såg han att Sunny stod vid hans sängkant.
Hon såg ut som ett litet spöke i sitt vita nattlinne.
”Du skrek.” viskade Sunny. ”Och jämrade dig jättemycket.”
”Åh Sunny… förlåt att jag väckte dig.” sa James.
”Kan väl inte du rå för heller.” sa Sunny. ”Jag drömmer också mardrömmar ibland. Ibland drömmer jag att stora män i vita kåpor ska komma och ta mig. Då blir jag jätterädd, även när jag vaknar - och fast jag vet att dom sitter i fängelse nu.”
”Usch… vad hemskt.” sa James. ”Förstår att du blir rädd. Mardrömmar kan vara så verkliga.”
Sunny nickade och satte sig på sängen.
”Vad drömde du?”
James suckade.
”Hemska saker om kriget.”
”Vill du berätta om det?” undrade Sunny.
James såg tveksam ut.
”Du är nog lite för liten för att höra om det, Sunny.”
*
James visste inte om det var på grund av allt otäckt som hänt den här sommaren - med Sunnys olyckor och skador, och hatet som Vit Anständighet så brutalt visat eller inte, men hans mardrömmar om upplevelserna i Vietnam hade börjat dyka upp igen.
En natt när drömmarna varit riktigt hemska och han vaknade alldeles kallsvettig såg han att Sunny stod vid hans sängkant.
Hon såg ut som ett litet spöke i sitt vita nattlinne.
”Du skrek.” viskade Sunny. ”Och jämrade dig jättemycket.”
”Åh Sunny… förlåt att jag väckte dig.” sa James.
”Kan väl inte du rå för heller.” sa Sunny. ”Jag drömmer också mardrömmar ibland. Ibland drömmer jag att stora män i vita kåpor ska komma och ta mig. Då blir jag jätterädd, även när jag vaknar - och fast jag vet att dom sitter i fängelse nu.”
”Usch… vad hemskt.” sa James. ”Förstår att du blir rädd. Mardrömmar kan vara så verkliga.”
Sunny nickade och satte sig på sängen.
”Vad drömde du?”
James suckade.
”Hemska saker om kriget.”
”Vill du berätta om det?” undrade Sunny.
James såg tveksam ut.
”Du är nog lite för liten för att höra om det, Sunny.”
*
63. 2nd Vietnam - 2
*
Sunny såg på James och rynkade ögonbrynen.
”Det tror inte jag. Jag är tolv och ett halvt.” sa hon bestämt och lite stött.
Men sedan gav hon sin bror ett litet leende.
”Men du behöver inte berätta om du inte vill.”
James log tillbaka.
”Jag vill ju inte ge dig fler mardrömmar än dom du redan har.” sa James.
Sunny var tyst i ett par sekunder, sedan sa hon:
”När jag var liten och drömde onda drömmar brukade mamma säga att det onda skulle försvinna om jag pratade om drömmarna.”
James log.
”Vet du, precis så brukade pappa säga till mig.”
Sunny log också.
”Våra föräldrar är kloka människor.”
James log och gav Sunny en kram.
”Ja, det är dom verkligen. Du vill verkligen höra om mina drömmar va?”
”Jag vill veta vad du har gått igenom i ditt liv.” sa Sunny. ”Du är min bror faktiskt.”
James log åt sin snusförnuftiga lillasyster.
Och så började han berätta.
*
Sunny såg på James och rynkade ögonbrynen.
”Det tror inte jag. Jag är tolv och ett halvt.” sa hon bestämt och lite stött.
Men sedan gav hon sin bror ett litet leende.
”Men du behöver inte berätta om du inte vill.”
James log tillbaka.
”Jag vill ju inte ge dig fler mardrömmar än dom du redan har.” sa James.
Sunny var tyst i ett par sekunder, sedan sa hon:
”När jag var liten och drömde onda drömmar brukade mamma säga att det onda skulle försvinna om jag pratade om drömmarna.”
James log.
”Vet du, precis så brukade pappa säga till mig.”
Sunny log också.
”Våra föräldrar är kloka människor.”
James log och gav Sunny en kram.
”Ja, det är dom verkligen. Du vill verkligen höra om mina drömmar va?”
”Jag vill veta vad du har gått igenom i ditt liv.” sa Sunny. ”Du är min bror faktiskt.”
James log åt sin snusförnuftiga lillasyster.
Och så började han berätta.
*
64. 2nd Vietnam - 3
Xuan
Några av James armékamrater hade hittat ett gammal övergivet skjul nära byn och gjort det till ett slags klubbhus. Därinne brukade de spela kort, lyssna på musik och dricka öl och prata.
Ibland tog de med sig kvinnor dit in för att stilla sina rusande hormoner.
Många av soldaterna var gifta och hade en fru gick hemma i USA och väntade på dem, men det hindrade inte männen från att ligga med andra kvinnor här i Vietnam, eller att gå till bordellen - det var som en rolig lek för dem.
När sedan kvinnorna ville följa med dem blev leken ännu roligare.
27-åriga Xuan jobbade på bordellen för att hon var tvungen att tjäna ihop pengar till mat och kläder. Hon hade inget intresse av att följa med till skjulet. Hon hade blivit tillfrågad många gånger, men tackade varje gång nej.
En dag när James kom in i skjulet för att hämta något spelades Somebody To Love med Jefferson Airplane på hög volym.
Låten var en märklig kontrast till de andra ljuden James kunde urskilja genom musikens höga volym: råa skratt och en ung kvinnas förtvivlade gråt.
När James gick längre in i skjulet såg han till sin förfäran Xuan ligga på ett bord med sönderslitna kläder.
Runtomkring henne stod soldater i olika åldrar, James så kallade ”vänner” från armén, och turades om att ”ge flickan en omgång” som de så plumpt uttryckte det.
Men ett ursinnigt vrål rusade James fram och slet bort soldaterna från Xuan.
Han slogs för att de skulle hålla sig undan.
De slog tillbaka, men James brydde sig inte om det, för nu lät de åtminstone Xuan vara ifred.
*
Några av James armékamrater hade hittat ett gammal övergivet skjul nära byn och gjort det till ett slags klubbhus. Därinne brukade de spela kort, lyssna på musik och dricka öl och prata.
Ibland tog de med sig kvinnor dit in för att stilla sina rusande hormoner.
Många av soldaterna var gifta och hade en fru gick hemma i USA och väntade på dem, men det hindrade inte männen från att ligga med andra kvinnor här i Vietnam, eller att gå till bordellen - det var som en rolig lek för dem.
När sedan kvinnorna ville följa med dem blev leken ännu roligare.
27-åriga Xuan jobbade på bordellen för att hon var tvungen att tjäna ihop pengar till mat och kläder. Hon hade inget intresse av att följa med till skjulet. Hon hade blivit tillfrågad många gånger, men tackade varje gång nej.
En dag när James kom in i skjulet för att hämta något spelades Somebody To Love med Jefferson Airplane på hög volym.
Låten var en märklig kontrast till de andra ljuden James kunde urskilja genom musikens höga volym: råa skratt och en ung kvinnas förtvivlade gråt.
När James gick längre in i skjulet såg han till sin förfäran Xuan ligga på ett bord med sönderslitna kläder.
Runtomkring henne stod soldater i olika åldrar, James så kallade ”vänner” från armén, och turades om att ”ge flickan en omgång” som de så plumpt uttryckte det.
Men ett ursinnigt vrål rusade James fram och slet bort soldaterna från Xuan.
Han slogs för att de skulle hålla sig undan.
De slog tillbaka, men James brydde sig inte om det, för nu lät de åtminstone Xuan vara ifred.
*
65. 2nd Vietnam - 4
*
”Vad fan är det med dig James?” skrockade en av soldaterna. ”Vi bara leker lite.”
”Våldtäkt är för fan ingen ‘lek’!” vrålade James. ”Ni sa innan vi kom hit till Vietnam att ni ville gå med i armén för att bli män. Ni beter er inte som män nu!” ”James….” sa en av hans armékamrater. ”Ska du inte vara med iallafall?”
James svarade inte. Han drog av sig sin kamouflagemönstrade jacka och svepte den om Xuan och ledde ut henne i solskenet.
Han vände sig om och blängde med avsmak på sina armékamrater. ”Vidriga jävla kräk är vad ni är!”
”Var inte så jäkla känslig James!” svarade en av armékamraterna.
De andra skrattade rått.
”Fy fan… man skäms ju över att vara amerikan.” muttrade James.
*
”Vad fan är det med dig James?” skrockade en av soldaterna. ”Vi bara leker lite.”
”Våldtäkt är för fan ingen ‘lek’!” vrålade James. ”Ni sa innan vi kom hit till Vietnam att ni ville gå med i armén för att bli män. Ni beter er inte som män nu!” ”James….” sa en av hans armékamrater. ”Ska du inte vara med iallafall?”
James svarade inte. Han drog av sig sin kamouflagemönstrade jacka och svepte den om Xuan och ledde ut henne i solskenet.
Han vände sig om och blängde med avsmak på sina armékamrater. ”Vidriga jävla kräk är vad ni är!”
”Var inte så jäkla känslig James!” svarade en av armékamraterna.
De andra skrattade rått.
”Fy fan… man skäms ju över att vara amerikan.” muttrade James.
*
66. 2nd Vietnam - 5
*
Xuan kramade James hand.
”Skämmas ska du inte.” sa hon på knagglig engelska. ”Om man är som du ska man inte skämmas. Du är en fin pojke med fint hjärta. Och du räddade mig.”
Hon gav James en lätt kyss på kinden.
”Om ändå fler var som du…” sa hon drömmande.
Sedan gick hon hemåt.
Kvar stod James och lyssnade till de inledande tonerna av Johnny Cash
I Walk the Line.
*
Xuan kramade James hand.
”Skämmas ska du inte.” sa hon på knagglig engelska. ”Om man är som du ska man inte skämmas. Du är en fin pojke med fint hjärta. Och du räddade mig.”
Hon gav James en lätt kyss på kinden.
”Om ändå fler var som du…” sa hon drömmande.
Sedan gick hon hemåt.
Kvar stod James och lyssnade till de inledande tonerna av Johnny Cash
I Walk the Line.
*
67. 2nd Vietnam - 6
Inferno
James hade inte många tydliga minnesbilder av veckorna som senare kom att kallas "inferno-veckorna" av armékamraterna.
Snabba bilder forsade förbi i James minne när han tänkte på den tiden.
Där fanns även ljud som inte gick att stänga av, hur mycket han än önskade att han kunde det.
Ett av de starkaste minnena var napalmbombningen.
Barn och vuxna sprang i panik medan kläderna brändes av deras kroppar.
James fattade inte att han själv var skadad förrän Pete Warner, James bästa vän i armén förfärad skrek:
”Jimmy, din arm! Din arm är ju bränd!”
Pete såg oroligt på James högra arm där napalm hade bränt honom.
”Skit i mig!” skrek James. ”Ta hand om henne!”
James pekade på Xuan.
”Hon är värre skadad än jag ser du väl! Se till att hon kommer till en läkare!”
”Du behöver också komma till en läkare Jimmy,” sa Pete. ”din arm är bränd.”
James och Xuan räddades av en skicklig läkare som tog dem till sjukhuset.
”Om jag överlever… tar du med mig till USA då?” bad Xuan innan hör fördes in i en operationssal.
”Du överlever.” sa James bestämt. ”Och ja, jag tar med dig till USA om det går.”
”Du är en ängel.” sa Xuan. ”Min finaste ängel.”
*
James hade inte många tydliga minnesbilder av veckorna som senare kom att kallas "inferno-veckorna" av armékamraterna.
Snabba bilder forsade förbi i James minne när han tänkte på den tiden.
Där fanns även ljud som inte gick att stänga av, hur mycket han än önskade att han kunde det.
Ett av de starkaste minnena var napalmbombningen.
Barn och vuxna sprang i panik medan kläderna brändes av deras kroppar.
James fattade inte att han själv var skadad förrän Pete Warner, James bästa vän i armén förfärad skrek:
”Jimmy, din arm! Din arm är ju bränd!”
Pete såg oroligt på James högra arm där napalm hade bränt honom.
”Skit i mig!” skrek James. ”Ta hand om henne!”
James pekade på Xuan.
”Hon är värre skadad än jag ser du väl! Se till att hon kommer till en läkare!”
”Du behöver också komma till en läkare Jimmy,” sa Pete. ”din arm är bränd.”
James och Xuan räddades av en skicklig läkare som tog dem till sjukhuset.
”Om jag överlever… tar du med mig till USA då?” bad Xuan innan hör fördes in i en operationssal.
”Du överlever.” sa James bestämt. ”Och ja, jag tar med dig till USA om det går.”
”Du är en ängel.” sa Xuan. ”Min finaste ängel.”
*
68. 2nd Vietnam - 7
*
När James träffade Xuan igen dagen efter hennes operation blev hon väldigt glad över att se honom igen.
James satt vid hennes sängkant och de pratade om allt möjligt.
Xuan ville veta vad namnet James betydde.
”Om jag minns rätt betyder det ersättare eller nåt liknande.” svarade James. ”Jag tror det är bibliskt eller hebreiskt.”
”Ersättare…” sa Xuan. ”Inte bra så betydelse. Jag vill aldrig att någon ska ersätta dig.”
James log.
”Vad betyder Xuan?”
”Xuan betyder vår.” svarade Xuan. ”Som årstiden du vet.”
”Det var ju vackrare än ersättare.” tyckte James.
Xuan ville veta om James hade något mer namn.
”Mitt mellannamn är Rain och mitt efternamn är Fox.”
”Det var fint.” log Xuan. ”Regn och räv. Men jag tycker om James också.”
*
När James träffade Xuan igen dagen efter hennes operation blev hon väldigt glad över att se honom igen.
James satt vid hennes sängkant och de pratade om allt möjligt.
Xuan ville veta vad namnet James betydde.
”Om jag minns rätt betyder det ersättare eller nåt liknande.” svarade James. ”Jag tror det är bibliskt eller hebreiskt.”
”Ersättare…” sa Xuan. ”Inte bra så betydelse. Jag vill aldrig att någon ska ersätta dig.”
James log.
”Vad betyder Xuan?”
”Xuan betyder vår.” svarade Xuan. ”Som årstiden du vet.”
”Det var ju vackrare än ersättare.” tyckte James.
Xuan ville veta om James hade något mer namn.
”Mitt mellannamn är Rain och mitt efternamn är Fox.”
”Det var fint.” log Xuan. ”Regn och räv. Men jag tycker om James också.”
*
69. 2nd Vietnam - 8
*
Det minne som var allra starkast för James var det där den lilla flickan dog i hans armar på en dammig landsväg.
Den lilla flickan som just förlorat hela sin familj.
Hon hade också kallat James för ängel. Skyddande ängel.
”Men jag kunde ju inte skydda dig…” sa James tyst när han satt på vägen med det döende barnet i famnen, hjärtat fyllt av sorg.
Inte förrän James kom tillbaka till kasernen där han bodde med de andra amerikanska soldaterna märkte han att han var skadad.
Han hade blivit skjuten i benet och nu sjönk han utmattad ner på golvet.
Det sista han uppfattade innan han svimmade var hans kamrater som skyndade fram till honom.
Sedan blev allt svart.
Två veckor senare skickades James hem från Vietnam.
*
Det minne som var allra starkast för James var det där den lilla flickan dog i hans armar på en dammig landsväg.
Den lilla flickan som just förlorat hela sin familj.
Hon hade också kallat James för ängel. Skyddande ängel.
”Men jag kunde ju inte skydda dig…” sa James tyst när han satt på vägen med det döende barnet i famnen, hjärtat fyllt av sorg.
Inte förrän James kom tillbaka till kasernen där han bodde med de andra amerikanska soldaterna märkte han att han var skadad.
Han hade blivit skjuten i benet och nu sjönk han utmattad ner på golvet.
Det sista han uppfattade innan han svimmade var hans kamrater som skyndade fram till honom.
Sedan blev allt svart.
Två veckor senare skickades James hem från Vietnam.
*
70. 2nd Vietnam - 9
*
”Fick Xuan komma till USA?” frågade Sunny.
James nickade.
”Ja, men hon kom senare, med Pete. De bor tillsammans i California nu.”
”Men hon älskar dig mer?” frågade Sunny.
”Varför tror du det?” frågade James.
Sunny ryckte på axlarna.
”Vet inte... Känner det på mig bara.” sa hon.
Sedan gäspade hon stort.
James skrattade.
”Gå och lägg dig nu, innan nån annan vaknar.”
”Kan du somna om nu då?” frågade Sunny.
James log och nickade.
”Oroa dig inte för mig.”
*
”Fick Xuan komma till USA?” frågade Sunny.
James nickade.
”Ja, men hon kom senare, med Pete. De bor tillsammans i California nu.”
”Men hon älskar dig mer?” frågade Sunny.
”Varför tror du det?” frågade James.
Sunny ryckte på axlarna.
”Vet inte... Känner det på mig bara.” sa hon.
Sedan gäspade hon stort.
James skrattade.
”Gå och lägg dig nu, innan nån annan vaknar.”
”Kan du somna om nu då?” frågade Sunny.
James log och nickade.
”Oroa dig inte för mig.”
*
71. 2nd Vietnam - 10
*
Sunny tassade in i sitt rum igen och kröp ner i sängen.
Men hon kunde inte somna.
Hon tänkte mycket på James hemska berättelser från Vietnam.
Hon kastade av sig täcket och gick fram till fönstret.
Uppkrupen på fönsterbrädan såg hon upp mot den sammetsmörka himlen där månen och klara stjärnor lyste starkt.
Hon knäppte händerna och bad till Gud att han skulle göra så att kriget tog slut.
*
Sunny tassade in i sitt rum igen och kröp ner i sängen.
Men hon kunde inte somna.
Hon tänkte mycket på James hemska berättelser från Vietnam.
Hon kastade av sig täcket och gick fram till fönstret.
Uppkrupen på fönsterbrädan såg hon upp mot den sammetsmörka himlen där månen och klara stjärnor lyste starkt.
Hon knäppte händerna och bad till Gud att han skulle göra så att kriget tog slut.
*
72. Sunshine - en liten drömmare
*
"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
Sunny skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu i såfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.
Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunny svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.
"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunny och knep ihop munnen. "Det är privat."
Hon "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks, mentalsjukhuset - eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.
Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunny log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”
Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.
"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
Sunny skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu i såfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.
Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunny svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.
"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunny och knep ihop munnen. "Det är privat."
Hon "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks, mentalsjukhuset - eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.
Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunny log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”
Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.
73. Ode To Alabama
*
Sunny hade slagit sig ner på verandatrappan med ett skissblock och färgpennor i knät.
Egentligen var det läggdags för henne, men sommarvärmen gjorde att det blev svårt att sova.
James slog sig ner intill henne.
"Tecknar du?"
Sunny skakade på huvudet.
"Jag provar att skriva en dikt - en Haiku."
Hon höll fram skissblocket och visade sitt nyskrivna alster.
James log.
"Den är jättefin, Sunny! Vilken poet du är!"
Sunny skrattade glatt.
"Tack! Jag tycker om att vara kreativ."
De hörde steg på verandan och vände sig om.
Där stod moster Ruth. Hon såg inte glad ut.
"Sunshine, du skulle ha legat i din säng för längesen. Upp med dig, omedelbart."
Sunny himlade med ögonen.
"Det är ju alldeles för varmt för att sova..."
Blicken hon nu fick var inte nådig och moster Ruth pekade inåt huset.
"Upp på ditt rum nu. Jag vill inte behöva säga till dig en gång till."
"Gör inte det då." muttrade Sunny.
Hon fick ännu en sträng blick.
Flickan reste sig och stampade in i huset. Hennes ovilja var tydlig.
Moster Ruth suckade.
"Oh Lord... ett mer omöjligt barn får man leta efter..."
James log lite.
"Hon har onekligen en stark vilja, den ungen."
"Ja, det ska gudarna veta.." suckade moster Ruth. "Men lilla Sunny är en riktig raring, för det mesta."
Sunny hade slagit sig ner på verandatrappan med ett skissblock och färgpennor i knät.
Egentligen var det läggdags för henne, men sommarvärmen gjorde att det blev svårt att sova.
James slog sig ner intill henne.
"Tecknar du?"
Sunny skakade på huvudet.
"Jag provar att skriva en dikt - en Haiku."
Hon höll fram skissblocket och visade sitt nyskrivna alster.
I'm sitting on the porch
dressed in my pajama
The place is Magnolia, Alabama
dressed in my pajama
The place is Magnolia, Alabama
- Sunshine "Sunny" Robinson
1968
1968
James log.
"Den är jättefin, Sunny! Vilken poet du är!"
Sunny skrattade glatt.
"Tack! Jag tycker om att vara kreativ."
De hörde steg på verandan och vände sig om.
Där stod moster Ruth. Hon såg inte glad ut.
"Sunshine, du skulle ha legat i din säng för längesen. Upp med dig, omedelbart."
Sunny himlade med ögonen.
"Det är ju alldeles för varmt för att sova..."
Blicken hon nu fick var inte nådig och moster Ruth pekade inåt huset.
"Upp på ditt rum nu. Jag vill inte behöva säga till dig en gång till."
"Gör inte det då." muttrade Sunny.
Hon fick ännu en sträng blick.
Flickan reste sig och stampade in i huset. Hennes ovilja var tydlig.
Moster Ruth suckade.
"Oh Lord... ett mer omöjligt barn får man leta efter..."
James log lite.
"Hon har onekligen en stark vilja, den ungen."
"Ja, det ska gudarna veta.." suckade moster Ruth. "Men lilla Sunny är en riktig raring, för det mesta."
74. Renoverings-planer och shopping
*
Roy stod ute på gårdsplanen och såg på deras stora vita hus, som visserligen var vackert, men väldigt slitet."
"Det är på tiden att vi ska måla om det här gamla skrället..."
Tina höll med sin far.
"Ja, det är på tiden. Verandan är ar ju redan reparerad, men resten av huset behöver också lite kosmetika. Så slipper man skämmas också."
Sunny nickade instämmande.
Inte för att hon skämdes för ett slitet hus, men nog skulle lite ny vit färg pigga upp.
"Jaaa..." sa hon tankfullt. "moster Ruth har länge pratat om att det måste göras."
Morbror Roy log. Tösen hörde visst det mesta som pågick i det här hemmet.
"Säg till om ni vill ha hjälp med något." sa James.
Roy log och sa att han verkligen uppskattade att han erbjöd sig.
"Tack. Det var väldigt snällt av dig, James. Hjälp är alltid välkommet. John kommer hit i morgon också."
Sunny hoppade ivrigt.
"Åh jag vet! Vi kan ha målar-fest! Det kan vi väl, morbror Roy. När vi renoverade och fixade taket för två år sedan hade vi ju renoverings-fest!"
Morbror Roy log och lade armen om sin systerdotter.
"Jo, det kan vi visst det. Kanske du och James kan ta min gamla cykel in till stan och handla lite gott?"
James nickade.
"Vi kan åka nu."
Sunny iver bara växte.
"Jaaaa!" jublade hon.
Roy gick bort till skjulet och drog ut sin gamla cykel och en gammaldags cykelkärra.
Sunny sprang in i huset och hämtade en filt att sitta på i kärran och till sin stora glädje fick hon låna Tinas gamla portabla radio.
"Lite musik gör nog bara färden roligare." trodde Tina.
När hon såg hur glad Sunny blev tillade hon:
"Förresten kan du få radion."
Sunny stirrade på henne.
"Menar du det? Får jag den, att behålla...?"
Tina log.
"Visst. Jag håller ändå på att spara ihop till en ny. Och det är nästan en skam att du som älskar musik inte har nån radio."
Sunny strålade av glädje.
"Tack så jättemycket Tina!" sa hon och gav sin kusin en stor kram.
Tina besvarade kramen.
"Det var så lite så, lilla Sunny. Jag hoppas du ska ha mycket glädje av den."
En liten stund senare for James och Sunny iväg med den gamla cykeln och kärran för att handla läsk och andra godsaker.
Sunnys nya skatt, den portabla radion, spelade popmusik och både hon James sjöng med i varenda låt.
Roy stod ute på gårdsplanen och såg på deras stora vita hus, som visserligen var vackert, men väldigt slitet."
"Det är på tiden att vi ska måla om det här gamla skrället..."
Tina höll med sin far.
"Ja, det är på tiden. Verandan är ar ju redan reparerad, men resten av huset behöver också lite kosmetika. Så slipper man skämmas också."
Sunny nickade instämmande.
Inte för att hon skämdes för ett slitet hus, men nog skulle lite ny vit färg pigga upp.
"Jaaa..." sa hon tankfullt. "moster Ruth har länge pratat om att det måste göras."
Morbror Roy log. Tösen hörde visst det mesta som pågick i det här hemmet.
"Säg till om ni vill ha hjälp med något." sa James.
Roy log och sa att han verkligen uppskattade att han erbjöd sig.
"Tack. Det var väldigt snällt av dig, James. Hjälp är alltid välkommet. John kommer hit i morgon också."
Sunny hoppade ivrigt.
"Åh jag vet! Vi kan ha målar-fest! Det kan vi väl, morbror Roy. När vi renoverade och fixade taket för två år sedan hade vi ju renoverings-fest!"
Morbror Roy log och lade armen om sin systerdotter.
"Jo, det kan vi visst det. Kanske du och James kan ta min gamla cykel in till stan och handla lite gott?"
James nickade.
"Vi kan åka nu."
Sunny iver bara växte.
"Jaaaa!" jublade hon.
Roy gick bort till skjulet och drog ut sin gamla cykel och en gammaldags cykelkärra.
Sunny sprang in i huset och hämtade en filt att sitta på i kärran och till sin stora glädje fick hon låna Tinas gamla portabla radio.
"Lite musik gör nog bara färden roligare." trodde Tina.
När hon såg hur glad Sunny blev tillade hon:
"Förresten kan du få radion."
Sunny stirrade på henne.
"Menar du det? Får jag den, att behålla...?"
Tina log.
"Visst. Jag håller ändå på att spara ihop till en ny. Och det är nästan en skam att du som älskar musik inte har nån radio."
Sunny strålade av glädje.
"Tack så jättemycket Tina!" sa hon och gav sin kusin en stor kram.
Tina besvarade kramen.
"Det var så lite så, lilla Sunny. Jag hoppas du ska ha mycket glädje av den."
En liten stund senare for James och Sunny iväg med den gamla cykeln och kärran för att handla läsk och andra godsaker.
Sunnys nya skatt, den portabla radion, spelade popmusik och både hon James sjöng med i varenda låt.
Well, I said come along my baby,
we got chicken in the barn
Whose barn?
What barn?
My barn
Come along my baby,
really got the bull by the horn
We ain't fakin',
whole lotta shakin' goin' on
we got chicken in the barn
Whose barn?
What barn?
My barn
Come along my baby,
really got the bull by the horn
We ain't fakin',
whole lotta shakin' goin' on
Jerry Lee Lewis – Whole Lotta Shakin' Goin' On
75. Målar-fest
*
Nästa dag började Roy att måla om huset, med hjälp av James och John.
Sunny och Tina satt uppflugna på taket. Kusinerna mumsade på godis och läsk och lyssnade på musik från Sunnys radio.
Solen sken och i luften fanns dofter av sommar, målarfärg och sötsaker.
"Det är en härlig dag." tyckte Sunshine.
"Lat och härlig." instämde Tina.
Sedan funderade hon lite.
"Men du, Sunny... vore det inte ännu härligare om vi hade en pool?"
Sunny funderade på detta.
"Jo, det skulle det. Särskilt under såna här varma dagar. Vi kanske kan övertala morbror Roy att bygga en pool."
Tina nickade.
"Men det får ju bli till nästa sommar i så fall. Den skulle nog inte hinna bli klar i år."
Sunny ryckte på axlarna.
"Men vi har ju alltid sjön att svalka oss i." påminde hon sin kusin om.
Tina himlade sig.
"Sjön ja... men det är ju så långt att gå..."
Sunny skakade på huvudet, så där som moster Ruth kunde göra bland när hon tyckte att någon behövde uppfostras lite.
"Du är en ärans latmask du, Tina." fnissade hon.
Sedan snappade hon åt sig sin godispåse och började klättra ner från taket.
"Vart ska du...?" undrade Tina.
"Hjälpa till att måla så klart!" fick hon till svar.
Nu var det Tinas tur att skaka på huvudet.
"Äsch... Sunny, vi går till sjön istället!"
"Okej då!" svarade Sunny.
Flickorna packade ihop en matsäck, bestående av smörgåsar, kakor och läsk.
Sedan övertalade Sunny Tina att koppla cykelkärran till hennes cykel.
Tina tvekade först, men sedan bestämde hon att hon faktiskt kunde vara hygglig och skjutsa sin yngre kusin till sjön.
Sunny skulle minsann inte får kalla henne latmask mer...!
Tina tyckte att det var roligt att se Sunny så glad och ivrig som hon varit hela dagen - och det var faktiskt inte så tokigt att umgås med henne.
Kusinerna kom inte hem från sjön förrän lagom till middagen.
Alla var trötta, men nöjda, efter en produktiv dag.
Allihop satte sig vid familjen Robinsons köksbord och njöt av en god middag som moster Ruth hade lagat.
"En härlig dag blev en härlig kväll." sa Sunny förnöjt och åt med god aptit.
Nästa dag började Roy att måla om huset, med hjälp av James och John.
Sunny och Tina satt uppflugna på taket. Kusinerna mumsade på godis och läsk och lyssnade på musik från Sunnys radio.
Solen sken och i luften fanns dofter av sommar, målarfärg och sötsaker.
"Det är en härlig dag." tyckte Sunshine.
"Lat och härlig." instämde Tina.
Sedan funderade hon lite.
"Men du, Sunny... vore det inte ännu härligare om vi hade en pool?"
Sunny funderade på detta.
"Jo, det skulle det. Särskilt under såna här varma dagar. Vi kanske kan övertala morbror Roy att bygga en pool."
Tina nickade.
"Men det får ju bli till nästa sommar i så fall. Den skulle nog inte hinna bli klar i år."
Sunny ryckte på axlarna.
"Men vi har ju alltid sjön att svalka oss i." påminde hon sin kusin om.
Tina himlade sig.
"Sjön ja... men det är ju så långt att gå..."
Sunny skakade på huvudet, så där som moster Ruth kunde göra bland när hon tyckte att någon behövde uppfostras lite.
"Du är en ärans latmask du, Tina." fnissade hon.
Sedan snappade hon åt sig sin godispåse och började klättra ner från taket.
"Vart ska du...?" undrade Tina.
"Hjälpa till att måla så klart!" fick hon till svar.
Nu var det Tinas tur att skaka på huvudet.
"Äsch... Sunny, vi går till sjön istället!"
"Okej då!" svarade Sunny.
Flickorna packade ihop en matsäck, bestående av smörgåsar, kakor och läsk.
Sedan övertalade Sunny Tina att koppla cykelkärran till hennes cykel.
Tina tvekade först, men sedan bestämde hon att hon faktiskt kunde vara hygglig och skjutsa sin yngre kusin till sjön.
Sunny skulle minsann inte får kalla henne latmask mer...!
Tina tyckte att det var roligt att se Sunny så glad och ivrig som hon varit hela dagen - och det var faktiskt inte så tokigt att umgås med henne.
Kusinerna kom inte hem från sjön förrän lagom till middagen.
Alla var trötta, men nöjda, efter en produktiv dag.
Allihop satte sig vid familjen Robinsons köksbord och njöt av en god middag som moster Ruth hade lagat.
"En härlig dag blev en härlig kväll." sa Sunny förnöjt och åt med god aptit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
