60. Huvudvittnet: Sunshine Robinson

*
Det var en mäkta stolt morbror Roy och moster Ruth som hörde sin lilla flicka svara på domaren och advokaternas frågor.
Sunny var lugn och saklig trots den hårda attityden från de åtalades advokat.
Advokaten från en större stad trodde tydligen att han kunde knäcka den lilla flickan han hade framför sig. Men Sunny tappade inte fattningen en endaste gång. Hon var artig mot advokaten och pekade lugnt och noggrant ut de åtalade i rättsalen.
"Och du är säker på att det var dessa män som brände ner kyrkan och lynchade Dexter Lewis?" frågade advokaten.
"Alldeles säker, Sir." svarade Sunny. "Jag skulle kunna känna igen dom bland tusentals män."
"Trots att de hade huvor på sig?" sa advokaten klentroget.
Han syftade på natten då Dexter Lewis nästan mördats.
"Sir..." sa Sunny bestämt. "Dom tog av sig huvorna den där natten - och då såg jag vilka dom var."
Advokaten flinade. Fortfarande besluten om att knäcka barnet.
"Och hur vet du att det var just dessa män som brände ner kyrkan?"
"Det sa jag ju förut, Sir." sa Sunny. "Dom satt i ruinen och skröt om allt som gjort."
"Och det var männen som sitter här?"
Advokaten gjorde en svepande gest över bänkraden där Vit Anständighet-männen satt.
"Ja, Sir. Det var dessa män. Det är helt sant, jag har ju svurit på Bibeln."

John skrattade nästan för sig själv när han såg på Sunny att hon tyckte att advokten var en riktig korkskalle.
Sunny var fantastisk. Vilket mod!

Det var en lättad Sunny som lämnade vittnesbåset när advokaten var klar med henne.
Hon kände sig fortfarande skakig och hon längtade tills den här rättegången var över.
Sedan slogs hon av en skrämmande tanke: Tänk om inte männen skulle åka i fängelse!
Tänk om inte domaren, advokaterna och juryn trodde på henne?
*